Tyska spaanläggningar längs östersjökusten
Spa och wellness har på bara några år blivit en av västvärldens hetaste trender – och just den tyska östersjökusten bjuder i detta sammanhang på fantastiska möjligheter. Dessutom är prisnivån i Tyskland långt under den svenska.
Badsemester vid södra östersjökustens sandstränder innebär vistelse i ett av Nordeuropas solsäkraste områden. Att semestra här blir kanske snart lika populärt som i början av 1900-talet, då många svenskar gärna frekventerade tyska rekreationsanläggningar.Under 1800-talet blev havsbad på modet och längs den tyska östersjukusten byggdes mängder av badhotell. Många har under senare år rustats upp och moderniserats och blivit synnerligen attraktiva besöksmål för alla som söker avkoppling och återhämtning från vardagens allt mer hektiska tempo. I Tyskland vårdas dessutom ofta de kulturella aktiviteter som förr frodades i dessa miljöer: kammarmusik och litteraturevenemang finner man i en rad tyska badhotell.
Nutida spaanläggningar kan i mångt och mycket påminna om äldre tiders kurortshotell, men fokus ligger nu mer på hälsa och förebyggande hälsovård än på att bota befintliga sjukdomar. Fysiska aktiviteter står ofta på programmet vid sidan av bassängbad, massage och avslappningsövningar. Kort sagt: ”Wellnestourism”, eller på svenska hälsoturism, har på sistone blivit synnerligen à la mode.
När jag en oktoberdag anlände till Heringsdorf, en av de klassiska badorterna, strax väster om polska gränsen, är det ännu sommarväder: tjugo grader varmt och de vita sandstränder lyser bländvita. Jag hyr en badhytt – de ser ut ungefär som för hundra år sedan. I badhytten intill vilar en man som ser ut som Woody Allen. Tre småflickor leker i sanden utanför. Han hjälper dem att reda ut trådarna till en drake och fördjupade sig sedan i en bok: ”Die Kunst des klaren Gedankens”. ”Klara tankars konst”.
Själv lutar jag mig tillbaka i vilstolen och läser Theodor Fontanes uppskattande ord om en semestervistelse här 1863: efter en tid i Heringsdorf säger sig författaren uppleva en alldeles ny livskänsla.
Och visst: efter fem dagars rundresa i norra Tysklands ”spabälte” är det lätt att känna sig euforisk. Här kan själen – för att citera Ulf Lundell – få ro – och här kan man, precis som Theodor Fontane, få ny livskänsla både genom själva havsvistelsen men också genom att ta del av alla de luxuösa badanläggningar som erbjuder både en mängd olika slags varmvattenbassänger men också ett rikt utbud av massage och andra kroppsterapier.
Efter andra världskriget blev en stor del av den tyska nordsjökusten östtyskt område. Den kommunistiska partiledningen lät bygga om många anläggningar till funktionella semesterhem för fackföreningsmedlemmar; nu var det inte societeten utan vanliga arbetare som skulle få rekreera sig i dessa palats där tidigare ”borgarklassen” förlustat sig.
Men många badhotell fick helt andra användningsområden – på samma sätt som kyrkor kunde användas som militärförläggningar eller till förråd för jordbruks- och industrinäringar. Först på senare år har de gamla spatraditionerna återuppväckts – helt i linje med den allmänna spa- och wellnestrend som på senare år vuxit sig så stark i hela världen.
Ett smidigt sätt att nå de gamla kurorterna före detta Östtyskland är att åka färja Ystad–Swinoujscie; staden som fram till andra världskriget hette Swinemünde och var en av det tyska rikets mest mondäna badorter. Vid krigsslutet 1945 fördrevs den tyska befolkningen västerut. Strosar man runt i Swinoujscie – en fortfarande ganska förfallen stad, lite sjavig, med kvarvarande öststatskänsla – kan man i gamla kvarter se många hus byggda under tysk tid, med inskriptioner och skönjbara butiksnamn från den tiden. Den vidsträckta parken kring ortens mest mondäna badhotell finns delvis kvar; den anses så kulturhistoriskt intressant att den nu rustas med EU-medel.
Från centrala Swinoujscie är det någon kilometers promenad till en knappt ens skyltad tågstation: därifrån kan man fortsätta med lokaltåg in i Tyskland. Efter några kilometers färd ser jag en upphuggen gata i skogen: den tysk—polska gränsgatan, upprättad 1945. Ända fram till 1990 var gränsen försedd med tredubbla taggtrådar och vakttornsbevakad – detta trots att gränsen då gick mellan två ”broderländer”: DDR och Polen.
Några kilometer västerut ligger badorten Ahlbeck – en prydlig småstad och helt väsensskild jämfört med förfallsstämningen i Swinoujscie. Sedan 2008 är gränsen mellan länderna här helt öppen. Ett populärt promenadstråk har invigts och man kan numera följa en promenadväg från Swinoujscie (denna sammanlagt mer än milslånga vandringsled utgör Europas längsta strandpromenad!)
Ytterligare något västerut, längs kusten och omgiven av stora bokskogar, möter Heringsdorf, en fiskeby som 1825 började bebyggas med badhotell. Den drygt 500 meter långa bryggan ut i havet har alltsedan 1800-talet varit en populär samlingsplats för turister. Kejsar Vilhelm I spatserade gärna omkring här – och senare, under DDR-tiden, partiledningen... Här finns mängder av vackra villor – i en av dem bodde Maxim Gorkij år 1922. Jag minns att han senare bodde i en liknande villa i Anacapri på Capri – ett område som faktiskt liknar just Heringsdorf!
Man befinner sig här vid Europas NORDLIGA riviera – oförtjänt bortglömd måste tilläggas, åtminstone bland skandinaver (som om de ska på badsemester utom landet nästan slentrianmässigt åker till Medelhavet eller Thailand).
Jag bodde på magnifika, närmast slottsliknande Steigenberger Grand hotel & Spa. Urflott rum, med balkong och utsikt över både park, pool och hav. En flera tusen kvadratmeter stor astu- och poolavdelning, vilorum med ”mindfulnes-musik”, i intilliggande rum sängar med läslampor…
Framåt kvällen en drygt timslång resa med häst och vagn (långbänkar i täckt vagn, två hästar) i underbart skymningsljus till fyrstjärniga, också mycket eleganta och därtill helt nyrenoverade Ahlbeck Hotel&Spa, som tagit emot gäster sedan 1885. I slutet av andra världskriget inkvarterades här sårade soldater från närbelägna Swinemünde. Under DDR-tiden tjänade byggnaden som rekreationsställe för arbetare.
Vidare till Bröderna Grimm-aktigt söta lilla staden Ahrenshoop, ett slags tysk motsvarighet till Skagen, etablerat som konstnärskoloni på 1800-talet och senare också en omtyckt badort. Den fridfulla lilla stan värnar ännu om sin konstprofil och bebos ännu av en liten målarkoloni. Ahrenshoops konstnärer brukar träffas varannan vecka vid ett stambord på restaurangen. Friluftsmålare började komma hit på 1890-talet för att fånga det mycket speciella ljuset kring sandstränderna. Stan, nu med 700 invånare, var ursprungligen bara en tillstation längs gränsen mellan Pommern och Mecklenburg.
Ahrensoop tillhörde Sverige under mer än 250 års tid. Idag finns här ett av Nordtysklands äldsta konstmuseer (Kunstkaten) med målningar som ofta påminner om den på Skagens museum samt ett tjugotal privata konstgallerier.
Borgmästaren – själv konstnär! – visade stolt runt i den lilla idyllen – som årligen tar emot flera miljoner turister. Han sa att politikerna här kommit överens om att inte bygga fler hus: man vill att stan ska förbli så här liten!
Men den är inte bara liten: grusvägar ringlar 1800-talsaktigt mellan de låga husen och utsikterna mot havet intill är underbara. På somrarna ordnas många kammarmusikkonserter – en del av dem utomhus, vid strandklitterna.
Här bodde jag på ultramoderna Grand Hotel&Spa, med ett spaområde på 3 000 kvadratmeter och stort utbud av behandlingar. Jag testade en s.k. anti-stress-massage; helkroppsmassage med kokosolja eller avokadoolja, under det att man får lilla på varma stenar… Fantastisk panoramabar med milsvid utsikt. Foajén ser i sin utsökthet mer ut som ett konstmuseum än hotell...
I Ahrendorf arrangeras en hel del musik- och litteraturfestivaler, vid sidan av alla konstevenemang av olika slag. Exempelvis i år anordnades för andra året i rad en vecka med Kammarmusikdagar, med många slags konserter; i år framträdde bland annat Berliner Camerata. Också Grand Hotel&Spa i Ahrendorf arrangerar regelmässigt kulturprogram – liksom för övrigt, tycks det, de flesta tyska hotell av det här slaget.
Ljuvliga vandringsleder finns i intilliggande nationalparken Darsser Wald, som ansluter till de oexploaterade sandstränderna österut. Och överallt: den friska, salta havsluften…
Darsser Wald är förresten en av Tysklands största återstående urskogar – 6 000 hektar! Strandområdet räknas som ett av de tjugo främsta i hela världen: så orörd och egenartad är naturen här.
Vidare till Heiligendamm – Tysklands äldsta kurbadort och Europas första egentliga badort vid havet. Redan 1793 började man här använda sig av havsbad i terapeutiskt syfte. De marsipanvita, stilrena byggnaderna ligger direkt vid stranden, omgivna av rofyllda stränder och urskogar. Heiligendamm, fyra mil från Rostock, var under 1800-talet ett populärt rekreationsmål för högadliga kretsar. Mot slutet av århundradet byggdes en smalspårig järnväg hit. Under DDR-åren användes byggnaderna av en fackskola för industridesign.
Den nuvarande hotelledningen har som ambition att återupprätta anläggningens rykte som mondänt havsspa och att etablera hotellet som ett av Europas främsta. Redan i dag är detta den tyska kustens mest luxuösa hotell. Den smalspåriga järnvägen fraktar ännu gäster fram till hotellet.
Här har många kända människor tillbringat somrarna – bl.a. Rilke… Proust… Felix Mendelssohn… Jag fick rum i det annex där Putin och hans gäng hade bott i samband med G 8-möte för några år sedan. Hotellrummen har en genomsnittlig storlek på 50 kvadrat. Här finns dessutom ett åttiotal sviter. Alltsammans är ombonat lyxigt men utan att vara vräkigt. Här råder ett slags, vad ska man säga: femstjärnighetens diskreta charm…
Att äta middag i den stora bankettsalen ger en känsla nästan av att befinna sig vid Fredrik den stores hov – eller i liknande sammanhang… Kristallkronor, musikunderhållning, tolv meters takhöjd… Intill denna sal finns en annan sal: en konsertsal, där det emellanåt arrangeras kammarmusik och festspel; bland annat brukar elever från konservatoriet i Rostock framträda här.
Också spaavdelningen imponerar. Stor swimmingpool, flera bastuanläggningar, behandlingar, soldäck, lounge… Meditationsrum med en fontän. Dessutom finns här bl.a. ett äkta turkiskt hamam! Ur utbudet i övrigt: Yoga-kurser. Ridning. Vandringar. Cykling. Golf…
Jag fortsätter till Warnemünde, där jag besöker femstjärniga hotellkomplexet ”Neptun”, alldeles intill de vida sandstränderna och byggt 1971 i tidstypisk DDR-stil (låt vara att det byggdes av ett svensk företag; men svenska byggföretag byggde mycket i DDR, bland annat runt Berlins Alexanderplatz). Ett bra ställe för att k-spana på den tidens specifika modernism. Alla de 350 hotellrummen har balkong och är vinklade för att ge havsutsikt. Här finns bl.a. en stor simbassäng på fjärde våningen, med både havsvatten och havsutsikt.
Neptuns panoramabar på 19:e våningen rekommenderas. Under DDR-tiden fanns här landets första diskotek. Många prominenta gäster från väst bodde här och Stasi sägs ha varit flitiga besökare på hotellet. Anläggningen var känd även av det skälet att man i de rum som vette västerut kunde ratta in västtysk tv…
Sammanfattningsvis en uppfräschad, imponerande anläggning, därtill med en ”ligghall” på 17:e våningen, med britsar och utsikt över detta samhälle som i så hög grad är uppbyggt kring badturism.
Från Warnemünde åkte jag lokaltåg in till Rostock, 20 minuters resa söderut längs floden, där jag bland annat besökte Marienkirche,med Nordeuropas äldsta äldsta astronomiska ur. Vid jämna klockslag hörds ett klockspel. Klockan dras ännu upp för hand – varje dag – och har fungerat sedan den byggdes, jag tror 1400-talet...
