Stockholm, december 2014: Stop play rewind samt nytolkad Bellman
När koreografen Fredrik Benke Rydman häromåret satte upp sin streetdance-version av Tjajkovskijs ”Svansjön” på Dansens hus i Stockholm blev mottagandet – och det med rätta – översvallande: symbiosen mellan klassisk balett och streetance fungerade ytterst väl. Och Rothbart, som här med hjälp av droger förtrollade ett gäng tjejer (svanarna) – gjorde alltsammans extremt samtida. Snyggt var det – på alla vis.
Nu i vinter har Rydman återkommit med ”Stop.Play.Rewind” – den häftigaste dansshow jag sett; åtminstone i klass med Bob Fosses Allt that jazz, 1979. Alltsammans ett kreativt fyrverkeri och där flertalet dansare gör överväldigande insatser. Lägg därtill nyskriven musik av bl.a. Mando Dia och Petra Marklund och häftiga ljuseffekter: det är en dansshow som snittar upp hela vår samtid, både bespeglar den och ifrågasätter den. Stop.play.rewind skulle göra succé på vilken världsscen som helst.
Fredrik Benke Nyman säger sig vilja utforska människans drivkrafter… Framvisandet av skilda karaktärsdrag gestaltas både av enskilda dansare och genom smart gruppdynamik. Dansarna ömsom hjälps åt, ömsom renodlar sin individualitet. Föreställningen vimlar av symboliska uttryck för individualism, materialism och allmän fragmentisering. Och mot slutet: en blixtrande intensiv parodi på samtidens narcissism, nöjesfrossa och wannabee-kultur. Som musikupplevelse är Stop.play.rewind lika gripande som inspirerande. Ljudeffekter så starka att bänkarna skallrar – något liknande har jag inte upplevt sedan 1972, då biofilmen ”Jordbävningen” med ny sensourroundteknik åstadkom häftiga vibrationer. En del biosalonger fick till och med skador!
Det får man inte på Dansens hus. Här bjuds på bland det bästa man nu kan uppleva på en stockholmsscen. Som att besöka Berlins häftigaste techno-club… Dansarna är utmärkta; och Anton Bergström, Anna Näsström och Fredrik Wenzel är virtuosa.
En annan häftig musikupplevelse i Stockholm i vinter finner man på Stockholms stadsteaters Klarascen, där regissör Hugo Hansén gjort verklighet av en gammal dröm: att göra om Bellman för en ny, ung publik. Resultatet är spännande. Med neonliknande ljuseffekter och en lite gotik-artad, punkig inramning görs här ungefär vad Thåström gjorde för tre decennier sedan: Bellman lite råhäftigt, med house-/technoinspirerat ljud, tunga trummor och texterna naket framförda av Sofia Ledarp, Åke Lundqvist och Jesper Söderblom.
Eftersom detta är soppteater hinner man under den timslånga mitt-på-dagen-föreställningen även äta lunch.
