Skagen, 2013
Under en stipendievistelse i Italien mötte Hugo Alfvén den vackra Marie Kröyer, gift med den internationellt kände danske konstnären PS Kröyer. På Glyptoteket i Köpenhamn såg han senare en målning där Marie på en Skagenstrand, och med ryggen mot betraktaren, blickar ut över ett månskensblankt hav. Intill sig har hon en hund – symbolen för trofasthet. Konstverket återuppväckte den unge Alfvéns förälskelse.
PS Kröyer gissade att det hela bara var en oskyldig liten ”fling” och trodde nog inte att hustrun skulle överge honom för en fattig svensk musiker – som dessutom hade rykte om sig att vara lösaktig kvinnokarl. Kröyer till och med dristade sig att bjuda Alfvén till Skagen och hyrde ett litet hus åt denne!
Men detta rosenomgärdade sommarhus blev ett kärleksnäste, sommaren 1903 såväl som 1904. Året efter fick det unga ”skandalparet” en dotter, och 1909 flyttade de in i en överdådig, nationalromantiskt byggd villa i Tällberg – ett projekt som mer eller mindre skulle komma att ruinera tonsättaren.
PS Kröyers sista stora målning, som kan beskådas på fantastiska Skagens museum (i år med specialutställning om just Kröyer), visar valborgsmässofirande på havsstranden och konstnären själv som ”pyrotekniker” vid brasan. I eldslågornas vindriktning har konstnären, infernaliskt nog, placerat hustrun och den unge svensken; det är som att Kröyer här sänder död och förbannelse över de älskande. Framför paret syns ringdansande barn – likt demoner på en medeltida helvetestavla.
I Skagen skrev Hugo Alfvén sommaren 1903 sången ”Ved huset” – möjligen fröet till hela Midsommarvaka; en rapsodi han de följande veckorna snabbt skrev ned.
Jag lyssnar till det översinnligt känsliga tema som i Midsommarvaka smyger sig in efter ungefär sex minuter; mjukt som skymningsljus över Skagens vita stränder. Sekvensen genomsköljer resten av rapsodin: en våg av ömsint kärlek som inget kan stoppa – inte ens kompositören själv.
Konstnärskolonin på Skagen, präglad av naturalistiskt friluftsmåleri och överdådiga motiv i det starka, särpräglade ljuset, genomsyrades av en alltjämt levande gemenskap, med glada upptåg i ”Hipp hipp hurra-anda”. Vistelsen i kretsen av ”ljusmålare”, som även innefattade åtskilliga svensk konstnärer, och i ett landskap som grandiost blandade hav och himmel, blev nog en avgörande impuls för Hugo Alfvéns beslutsamhet att fortsättningsvis ägna sig åt kontinuerligt komponerande. De vidsträckta sandsträndernas intensiva sken, det fjäll-lika hedlandskapet, sanddynerna, Kattegats och Skageracks saltstungna möte på landtungan uppe vid ”Grenen”. det pittoreska vardagslivet med fiskare och sjömän, de sena middagarna i hotell Bröndum – allt sådant plus framförallt förälskelsen i Marie måtte ha kastat Alfvén in i den ”lyckliga dröm” han här upplevde. Memoarerna avslöjar visserligen inte så mycket om vistelsen där – förmodligen för att de skrevs efter skilsmässan från Marie Kröyer.
Jag reser till Skagen med Midsommarvaka ringande i öronen. Tar in på Bröndums hotell från 1880; ett etablissemang som Skagenmålarna gjorde till sitt och där sekelskiftesstämningarna finns kvar. Med Bröndums som utgångspunkt kan man lätt leva sig in i alla de motivkretsar som med koloristiskt överdåd fyller de många ramarna på konstmuseerna: Skagens museum, Michael och Anna Anchers hus och Holger Drachmanns gamla bostad.
Går längs vidsträckt sandstrand och ser Skageracks vågor slutligt stillna i kvällssol – och inser att Skagen är ett av Nordens vackraste resmål. BJÖRN GUSTAVSSON
