Musikstaden Helsingfors
Helsingfors ståtar med fantastiska scener för konstmusik och opera. Jag minns hur det ännu på 80-talet (men ganska sällan) spelades opera på urmodiga Alexandersteatern – och det uppsving som följde när det pampiga operahuset i Tölöviken invigdes 1993 (också i Oslo rådde fram till nyligen en likartad situation). På Nationaloperan ges därtill konserter – ofta med den egna orkestern (112 musiker!). Kapellmästare är karismatiske Mikko Franck. Stora scenen rymmer 1 350 åskådare, lilla 500.
Bara ett stenkast närmre centrum ligger nästa konserthus: det rymdaktigt modernistiska Finlandiahuset från 1971, ritat av Alvar Aalto. Fasaden täcks av italiensk Carrara-marmor. Stora salen tar 1 700 åhörare. Dessutom – fantastiskt nog: efter förra höstens invigning av magnifika ”Musikhuset” (”Helsingin musiikkitalo”) har nu Helsingfors en treklöver av närbelägna musikscener. Stora salen rymmer 1 650 personer och liknar Berlins 60-talsavantgardistiska filharmoni. Den väldiga byggnaden härbärgerar dessutom anrika Sibeliusakademin, Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester. Därtill restaurang, musikbibliotek med mera! Sibeliusakademin, som året om bjuder på många elevkonserter, kommer med sin nya placering att ytterligare vitalisera Helsingfors musikliv. Med nästan 2 000 inskrivna studenter är konservatoriet ett av Europas större (akademin bedriver även undervisning i tre finska landsortsstäder samt har en ”juniorakademi” för begåvade musiker i skolådern; besläktad med ”Lilla akademin” i Stockholm). Sibeliusakademin har många avdelningar: folkmusik; jazzmusik; komposition och musikteori; kyrkomusik; musikpedagogik; musikteknologi; orkesterinstrument; pianomusik; vokalmusik.
I Musikhusets stora sal hör jag 40-årsjubilerande ”Mellersta Österbottens kammarorkester”. Dirigenten Juha Kangas har slipat den till namnet oansenliga ensemblen till en pärla av samspel och uttryckskraft. Särskilt spännande var den lettiske tonsättaren Peteris Vaskis ”Epifania” (2010) samt finländske Jukka Teinsuus rytmiskt vigorösa ”Sulci” (2011). Härligt med en orkester som med sådan kärlek vårdar både klassiker och nyskrivet. Härtill pianovirtuosen Olli Mustonen som briljant solist i Sjostakovitjs komplext klangrika pianokonsert nr 1. Under en tidig junivecka frossar jag i kammarmusik.
Fantastiska evenemang ges i Sederholmska huset vid Senatstorget, där studenter från Sibeliusakademin (och i 1800-talsklädsel!) framför finlandssvenska romanssånger; exempelvis ”En sommardag i Kangasala” skriven 1864 av Gabriel Linsén och ”Dryckesvisa ur operan Kung Carls jagt” komponerad 1852 av Fredrik Pacius. En annan dag klingar Schubert-sonater och kringsittande tanter i små hattar ler njutningsfullt och blundar. På Engelsplatsen utanför är det österbottniska dagar med marknadsstånd och folkmusik – och framåt kvällen tangotävling med många artister. Stämningen tätnar – och strax dansar publiken framför scenen till den smäktande, melankoliska musiken. Nere på Plantagets estrad spelar en stråkorkester. På Café Jugend och Café Esplanade klingar pianomusik.
I den i berget nergrävda Tempelkyrkan bjöds en sagolik Bach-konsert med unge violinistvirtuosen Pekka Kuusisto och Angela Hewitt; en av världens absolut främsta pianister. Pekka Kuusisto hörde jag redan för tio år sedan med Svenska kammarorkestern, och senare i kammarmusikens Mekka: Kuhmo. Men nu spelade han, med nedtonad gestik, en partita för soloviolin. Hewitt förförde publiken med en toccata. Tillsammans framförde de två Bach-sonater. Alltsammans var källklart, friskt, utsökt. Londonbaserade Angela Hewitt är f.ö. konstnärlig ledare för en årlig kammarmusikfestival i Toscana; bland årets gästartister fanns förutom Kuusisto även bl.a. Anne Sofie von Otter. I likhet med många andra städer går opera- och konserthus på sparlåga över sommaren; det gäller att planera i tid om man vill få maximalt med musikupplevelser. Generellt prunkar dock musiken i charmiga Sommarhelsingfors. (2012)
