Musikkrönika Paris
(April 2008)
Om försommaren gör jag ett opera-rundsvep i Paris – men kan inte låta bli att börja i Strasbourg… för där ges nämligen Valkyrian, på Théâtre du Rhine. Jag har tidigare sett fantastiska tolkningar av denna Wagneropera på både Värmlandsoperan och Wien-operan – men detta var den hittills bästa: scenografin, regin, orkestern och sångarna var genomgående så fantastiska att det hela kändes som en realiserad Wagnerutopi: bättre kan det inte bli. Allvarsamt och intensivt, tätt och rent.
Samtidigt som Strasbourgs EU-parlamentet myllrade av byråkrater, politiker och lobbyister pågick livliga aktiviteter i ett alternativt parlament: Le Parlement de musique Strasbourg, vars sångare och musiker utgör en underbar kontrapunkt till EU-palavret.
Sedan snabbtåg i 360 km/tim – till Opéra National de Paris, Frankrikes ledande operainstitution, med tre spelplatser: Garnier, Bastiljen och Nanterre.
L’Opéra Garnier, det äldsta operahuset, är en ärevördig byggnad i monumental nybarock, invigd 1875. Ornamentiken är nästintill kitschig. Garnieroperan – som rymmer 2 200 besökare, varav många kan placeras i gammaldags ”familjeloger” – förblev länge stilbildande: man ser ekot av Garnier i alltifrån Karlstads teaterhus till Budapest-operan. Med alla byster, stuckaturer och guldinfattade speglar är miljön ofantligt högborgerlig. Ett delvis stilbrytande inslag utgör Chagalls senare tillkomna takmålningar i salongstaket.
Här såg jag ”Le prisonnier”: en urstark enaktare från 1950 av Luigi Dallapiccola (död 1975), iscensatt av visionäre Lluis Pasqual. Det är en symbolistisk berättelse om en dömd mans vånda inför domstol och straff: det är en blandning av Dagerman, Lagerkvist och Kafka. Musiken både wagnerskt lyrisk och modernt sökande. Fantastiskt, ångestladdat, med anspelningar på amerikansk tortyr av ”terrorister”.
I höst ger Garnier bl.a. Beethovens Fidelio, Wagners Tristan och Isolde och Mozarts Trollflöjten; 2009 väntar Verdis Macbeth, Puccinis Tosca och Szymanovskis Kung Roger. Själv är jag mest spänd på höstens urpremiär av Melancholia: Jon Fosses fascinerande roman om 1800-talsmålaren Lars Hertervig har nämligen tonsatts av Georg Friedrich Hass.
En stor del av Nationaloperans verksamhet pågår i Opéra Bastille, belägen vid Bastiljplatsen; centrum för revolutionshändelserna 1789. Byggnaden invigdes 1989, på 200-årsdagen av revolutionen. Dessförinnan låg här en järnvägsstation. Idén till Bastiljoperan föddes ett annat revolutionsår, nämligen 1968, då bl.a. kompositören Pierre Boulez uppvaktade president Mitterand och förklarade att det var på tiden att Paris fick en ny och framför allt mer folkligt anlagd opera. Den mastodontiska, kubistiskt byggda Bastiljoperan, med 2 723 sittplatser, kan sägas vara Paris ”folkopera” – släkt med dem i exempelvis Stockholm och Wien.
På vackra Bastiljoperan såg jag den bästa Barberaren i Sevilla jag någonsin sett, regisserad av Coline Serreau. Exempelvis Javier Camarena som greve Almaviva och George Petean som Figaro var lysande.
Nationaloperans tredje scen, Théâtre Nanterre-Amandiers, där förresten Lars Norén regisserat, uppfattar jag som ännu folkligare och ungdomligare: den verkliga folkoperan i denna opera-trio. Att ta sig dit via förortståg och buss är visserligen ett litet företag – men absolut värt ”expeditionen”. Här såg jag Figaros bröllop iscensatt av Christoph Marthaler, som jag tidigare sett mycket experimentellt av på Berlinteatrarna, men här var modernismen lite nedtonad. Frånsett glimtvis överspel och för mycket metateater: utomordentligt bra. Och att se samspelet mellan de underbara sångarna Christine Schäfer och Camilla Tilling var en fröjd. Sammanfattningsvis: lekfullt, samtida och snyggt.
Vad mer i Paris? Gruppen Les Arts Florissants framför tidig opera, liksom sångarna i Les Talens Lyriques. Opera ges också på Châtelet (Théâtre Musical de Paris), och på Maison de Radio France. En viktig scen är Opéra Comique, där många franska operor fått sin urpremiär. De ger ibland också produktioner av ”Jeune Théâtre Lyrique de France”. Opera ges emellanåt också på Théâtre des Champs-Élysées. Och så finns ett operakompani som huserar på en båt: Péniche Opéra; ibland samarbetar de med Opéra Comique. Som något av en plantskola för unga sångare fungerar Théâtre du Tambour-Royal, som gärna presenterar kammaroperor.
Au revoir, Paris!
BJÖRN GUSTAVSSON
