Madeira, hösten 2013
”This i a VERY nice room”, utbrast portieren när han ställde ner min resväska för att låsa upp dörren. Några sekunder senare var det bara att hålla med: generösa ytor, smakfull interiör – och utanför panoramafönstren en bred balkong varifrån man överblickade en rad lagunformade pooler, en palmbeskuggad trädgård (1,5 hektar i storlek!) och några hundra meter där bakom: det bländande blå havet.
I morse i ett snöslaskigt Stockholm – och nyss med transferbuss genom Madeiras huvudstad Funchal: en terrassformad amfiteater längs de branta, gröna sluttningarna – och luften tropiskt ljummen och doften av blommor så stark att jag nu blir sittande här på balkongen i ett försök att intala mig att detta är verkligt och faktiskt inte en dröm.
Jag har kommit hit med Solresor och ska tillbringa en vecka på fyrstjärniga Porto Mare; en oas präglad av avspänd lyx och behagligt lugn – en rofylldhet som för övrigt dominerar hela vistelsen här på ön; det är ungefär samma lite loja stämning som jag minns från norra Teneriffa i mitten av 70-talet, då massturismen ännu inte fått grepp om ön. Ungefär sådan är alltså känslan ännu på Madeira: småskalighet, turister som snarare söker naturupplevelser än playa-vistelser och dygnet-runt-festande.
Hotel Porto Mare, invigt 2003, ligger på en egen liten udde och är utmärkt beläget både om man vill njuta av verklig komfort eller vill ta del av Funchals utbud eller de olika turprogram som Solresor erbjuder. Hotellets fyra restauranger, skilda barer och fantastiska spa-avdelning var av högsta klass. Hotellet ingår i Porto Bay – den portugisiska hotellkedja som fått flest internationella utmärkelser. I Funchal finns för övrigt Porto Bays superlyxiga, femstjärniga hotell The Cliff bay; Madeiras kanske mest sofistikerade boendemöjlighet.
Varje dag följer jag strandpromenad norrut – både för att bada i de naturliga havsbassängerna (lavaklippor!) och för att stanna till på de restauranger och caféer som kantar den högt belägna vägen, ibland ända fram till det gamla fiskeläget en halvmil norrut – där atmosfären var så förföriskt gammeldags att jag genast mindes mina veckor i fiskeläget Sesimbra, fem mil söder om Lissabon – i början av 90-talet, då båtarna ännu drogs upp på sandstranden och där näten reddes på stora torkställningar.
Den portugisiska kulturen har i hög grad präglat Madeira, som sedan 1976 dock inte längre styrs av den forna kolonialmakten Portugal utan därefter omvandlats till en autonom, självstyrande portugisisk region, med eget parlament och egen regering. Madeira får dock inte besluta i frågor som anses gå emot moderlandets lagar. Och ännu har Portugal en särskild minister som representant på ön.
Så sent som på 70-talet var många av Madeiras invånare fattiga. Barnfamiljerna var stora (15 barn inte ovanligt) och flertalet var ännu verksamma inom jordbruk och fiske (många emigrerade till Sydamerika). Visserligen har jordbruket sedan dess mekaniserats endast i begränsad omfattning, men framför allt har turismen de senaste åren utvecklats mycket starkt – ett faktum som delvis har att göra med att ön utgör en ekonomisk frizon men också med andra förändringar, som att Funchal på senare år fått en internationell flygplats med helt andra möjligheter att ta emot charterflyg. Jordbruket, som ännu på 90-talet sysselsatte var tredje person, har minskat betydligt i omfattning och istället har turismen vuxit fram som främsta näringsgren. Strukturomvandlingspengar från EU har de senaste decennierna använts till en rad moderniseringsprojekt.
Madeira, beläget 60 mil väster om Marocko och 40 mil norr om Kanarieöarna, är subtropiskt grönskande, ungefär som norra Teneriffa, och omnämns ibland som ”en flytande trädgård”, ”Atlantens pärla”, ”flytande blomsterkrona”, etcetera. Ändå har massturismen inte riktigt hittat hit. Det kan säkert bero på att dessa vulkanöar har få naturliga stränder – men på senare år har den lilla ön Porto Santos, 4 mil öster om Madeira, fått ett rejält uppsving som semestermål. Exempelvis kommer nu Solresor att erbjuda kombinationsresor: Madeira plus Porto Santos – en ö som ligger utsträckt i havet likt en milslång sanddyn och där antalet soltimmar är betydligt högre än på bergiga Madeira (färjeresan dit tar två timmar). Nämnas bör också ögruppen Ilhas desertas: långsmala, obebodda öar söder om Funchal, dit man kan göra båtresor och få se havssköldpaddor, delfiner osv.
Madeira – namnet betyder ”trä”, ”timmer” – var ännu på medeltiden täckt av skogar, men av dessa återstår nu bara en femtedel. En del av återstoden – en lagerskog – har nyligen tagits upp på Unescos världsarvslista.
Det bor 270 000 människor på ön, varav hälften i huvudstaden Funchal. Inlandet är till största delen obebott. Längs nordkusten bor endast 7 procent av befolkningen. När jag följer med på en av Solresors heldagsturer och får besöka de små fiskebyarna och däremellan färdas i långa, nybyggda tunnlar är det lätt att associera till Färöarna och Lofoten. De skyhöga bergen (det högsta nästan tvåtusen meter) och de lodrätta klippväggarna ner i havet förstärker likheterna.
Jag följer med på en heldagstur över norra delen av ön. Högt uppe på bergen betar kringströvande får. Luften är frisk och sval. Guiden berättar om återkommande skogsbränder, och om klimatförändringar som blivit allt tydligare: längre perioder med allt värre hetta, däremellan störtregn, jordskred…
Den frodiga vegetationen i sluttningarna, med bananodlingar, lagerskogar, eukalyptusträd, fruktodlingar – är underbar att vandra i. Här och var syns bönder som ännu skördar med skäror; det är som en biblisk syn… Oftast tar man tre skördar om året.
Markerna ångar av dofter. Färgerna är förföriskt starka. Jag följer med på en halvdagstur högt upp på centrala ön. Vi följer flera av de gamla bevattningskanalerna. Vandringar längs dessa så kallade levador har de senaste decennierna blivit mycket populärt. Men det gäller att se upp, eller rättare sagt ner: stigarna saknar ofta staket och branterna kan stupa brant, ibland flera hundra meter. Vegetationen uppe på tusenmetersnivån är torftig: istället för urskogar dominerar nu trädljung och kraftiga ormbunksbestånd.
I Funchal finns en rad barer och restauranger som om kvällarna bjuder på fadosång. Musiken böljar som tidlösa dyningar, det är saudade, saknad, det är nostalgi, det är kärlek, det är livet som resa över okända vatten. Moll-musik: egenartat långsam, reflekterande, men också drömsk, hängiven…
Så blir dagarna på Madeira en veckolång vila. Vad kvarstår: minnen av havsblått, av musik, av dofter, av subtropisk skönhet. BJÖRN GUSTAVSSON
