Londonvecka, våren 2013
Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde hoppa av och på lite var som helst. Nu är det en modernare variant…
Går av vid Nottingham Hill, fortsätter till fots mot alltid lika spännande Portobello Road, med alla sina grönsaksmarknader, ekobutiker, caféer, antikvitetshandlare... Här, längs denna vindlande, kilometerlånga gata, möter det alternativa, intellektuella och chica London, i förförisk blandning. Från ett öppet fönster i ett av de låga husen hör jag Dire Straits rockiga gamla ”Portobello belle”…
Vid Trafalgar Square skummar fontänerna mot en knallblå himmel. Men jag fortsätter trapporna upp till tempelliknande mastodontbyggnaden National Gallery – Storbritanniens mest betydande konstmuseum, invigt redan 1824. Få konstmuseer i Europa kan mäta sig med detta, där inte minst samlingarna med italiensk renässans och holländsk medeltid imponerar (Botticelli, Francesca, da Vinci, Rafael, Rubens, Rembrandt…). Här finns också underbara verk av exempelvis Vermeer, Turner, Monet…
Hörlurar rekommenderas: National Gallery erbjuder en ovanligt välgjord ”audioguide” med kommentarer till flertalet målningar.
Efter fyra timmars intensiva konstupplevelser besöker jag en urgammal pub, ”The lamb”, och dricker en pint Double Diamond i den stimmiga trängseln. Stämningen är så där typiskt engelskt godmodig. Något tidlöst. Ett avspänt sätt att umgås… Strosar sedan runt i Chinatown – och med ens känns London väldigt newyorkigt…
Är man det minsta kulturintresserad bör man inte missa South Bank; ett vidsträckt område med teatrar, caféer, restauranger konserthallar, British Film Institute och inte minst Hayward Art Gallery (ett liknande kulturområde, The Barbican, finns i norra delen av London). South Bank ligger vid Themsens södra strand, med Parlamentet och Big Ben på andra sidan broarna (den ena byggd för enbart gångtrafik; därifrån har man fantastiska vyer över centrala stan).
Här ligger också stans nya jätteattraktion: London Eye… Från glaskupolen i det väldiga, långsamt roterande pariserhjulet, har man en utsiktsradie på fyra mil och kan överblicka hela Storlondon: här bor tio miljoner människor, mer än i hela Sverige…
Trendmedvetna Hayward Gallery visar en specialutställning med ljuskonst (en genre som på senare år blivit allt trendigare); bland annat ”Light show”, med Leo Villareals dataanimerade installation ”Cylinder II”: ett mörkt rum med en ljuskägla att gå omkring i. Det är ungefär som att gå i ljuset av en jätteprojektor. Eller som en galax i det stora mörkret… I dansken Olafur Eliassons ”Model for a timeless garden” med fontäner av stroboskopiskt ljus råder snarare techno-klubb-känsla.
På intilliggande Royal Festival Hall går jag på en konsert med Philharmonia orchestra, grundad fredsåret 1945 och sedan länge an av Englands ledande symfoniorkestrar – ja, den har faktiskt kallats ”the heart of Britsh musical life”. Chefdirigent och konstnärlig ledare är Esa-Pekka Salonen, men denna kväll dirigeras orkestern av ryske Vasily Petrenko, som inleder med ett drömskt verk av den sällan spelade landsmanen Liadov, ”The enchanted lake”. Orkestern klingar så vältrimmat och följer så minutiöst dirigentens minsta rörelse att jag bara ryser. Ensemblen är helt i nivå med både Berlin- och Wiensymfonikerna.
Konstmusiken frodas på många institutioner och här spelar även kända orkestrar som London Symphony Orchestra, BBC Symphony Orchestra och ensembler som Academy of Saint Martin-in-the-Fields och London Mozart Players. Lägg härtill utbildningsinstitutioner som Royal Academy of Music, Royal College of Music och Guildhall School of Music and Drama…
Efter några musikaliska kryssningar blir det Themsenkryssning. Jag upptäcker att det gamla dockområdet har försvunnit och istället ersatts av hypermodern höghusbebyggelse: hör möter en bländande uppvisning i avantgardistisk arkitektur. Man kan bli arkitekturintresserad för mindre. Jag minns hur jag ännu 1976 hör i East End mötte en påtaglig fattigdom. Jag hade sällskap med en socionom som redogjorde för de usla förhållanden som invånarna här bodde under. Jag såg rader med enkla träbyggnader: nödbostäder byggda under kriget, efter tyskarnas bombraider.
Tate modern: tveklöst ett av Europas mest spännande konstmuseer! Inte sedan jag förra året besökte Maxxi i Rom eller i våras Hamburger Bahnhof i Berlin har jag mött en så sprudlande, en så brett brett spelande kreativitet som i denna f.d. kraftstation. Tate är världens mest besökta museum för modern konst – hit kommer årligen 5 miljoner besökare!
De fasta samlingarna ger för övrigt en utomordentlig översikt av den moderna konstens utveckling. Den aktuella specialutställningen om amerikanen Roy Lichtenstein imponerar också. Mer och mer framstår, tycker jag, Lichtenstein som en sentida Picasso, och många av hans målningar som ett slags meditationer. Därtill hinner jag med ”Poetry and dream”, med hundratalet surrealistiska målningar och skulpturer; en utställning som verkligen lyfter fram förbindelsen dröm—skapande.
Från Tate finns numera en promenadbro över Themsen, så att man lätt kommer över till norra flodsidan, nära St Pauls Cathedral (så lik Peterskyrkan!). Jag promenerar vidare till Covent Garden, njuter av folklivet i de gamla marknadshallarna. Här syns lika mycket gatumusiker som det brukar vara i Rom.
På intilliggande Royal opera house bjuds den bästa Trollflöjten jag någonsin sett. Överväldigande snygg scenografi (John Macfarlane) men också ljussättning (Paule Constable). Kvällens föreställning tillägnas nyss avlidne Sir Colin Davis, som tidigare dirigerat Trollflöjten här och även varit chef för Royal Opera House. Regisserande David McVicar har gjort en avklarnad, psykologiskt och symboliskt genomlyst uppsättning som känns både traditionell och modern, både subtil och frejdig. Dirigerande David Surys (chef för The Royal Opera sedan 1993) gör ett storartat arbete i orkesterdiket. Såväl husets orkester som kör medverkar med enastående insatser. Med mjuk och bärig röst – emellanåt magisk i sin svävan – gör amerikanske tenoren Charles Castronovo Tamino; och underbar är även brittiske barytonen Christopher Maltman som Papageno och portugisiska sopranen Susana Gaspar som Papagena. Pamina görs upphöjt-utsökt av ryska sopranen Ekaterina Sirurina och Nattens drottning i form av ryska koloratursopranen Albina Shagimuratova charmar totalt sin publik.
Nästa dag strosar jag omkring i Hyde Park, nu präglad av ett försommargrönt skimmer. Jag avslutar med cappuccino på uteserveringen Lido café intill en spegelblank The Serpentine. Faktiskt: på-landet-känsla mitt i stan!
Ett stycke väster om Hyde Park slinker jag in i en gammaldags pub (det måste man väl ändå unna sig?): ”Churchill” – med inredning som nästan verkar andravärldskrigsnostalgi. I taket dinglar rader med gasmasker. Fortsätter till The Guardian, där jag träffar kulturredaktör Alex Needham, som bjuder på thé (vad annars?) och berättar om tidningens webbsatsningar.
British library, Storbritanniens nationalbibliotek och världens största, var tidigare uppdelat på ett antal mindre bibliotek, men numera finns samlingarna i en jättelik byggnad nära St Pancrasjärnvägsstation. Jag hinner bara med utställningen på bottenplanet – men vilka dyrgripar i montrarna: Gutenberg-bibeln, notmanuskript av Händel, Mozart, Beethoven… Och intill manuskript av Virginia Woolf, Eliot m.fl. hör man författarna högläsa på gamla inspelningar. Apropå skönlitteratur bör man förresten inte missa Foyles på Charing Cross Road (som ibland kallas ”bokhandlarnas mormor”); ett veritabelt boktempel och som dessutom mer eller mindre dagligen bjuder på författaruppläsningar, debatter och andra litterära tillställningar.
Och situationen på teaterområdet? Sedan teatercensuren avskaffades 1968 (ja, faktiskt så sent!) har antalet småteatrar ökat explosionsartat. Teaterutbudet är idag brett på gränsen till oöverskådligt. London är dessutom, jämte New York, världens ledande musikalstad. Vad gäller institutionsteater tycks National Theatre befinna sig i högform. Teatern, grundad 1963, har sedan 1976 sin huvudscen i en betongbyggnad på South bank – bunkerliknande lokaler som nu, flera decennier senare, börjar framstå som allt vackrare i sin råa, brutala form (ungefär som bebyggelsen kring Sergels torg: efter ett visst antal år har det fula blivit det vackra). National Theatre har tillgång till åtskilliga scener i London. Faktum är att många rankar institutionen som Europas just nu mest vitala och ambitiösa teaterhus. Som en kvittering på populariteten är publiken ofta påfallande ung.
Teatern beskriver sig själv, på sin hemsida: ”With a commitment to openess, wide-reaching engagement and access for everyone, the National shares it resources, energy and creativity with audiences and theatre-makers around the globe, offering and extensive programme of public engagement activities, touring and broadcasting in the UK and internationally, and creating innovative digital content. Between 20 and 26 new productions are staged each year in one of the NT's three theatres.”
Jag besöker Duchess theatre, en av de teatrar som National Theatre inkorporerat, och ser en helaftonsföreställning med två kortpjäser av Alan Bennets: ”Untold stories”. Rollen som Alan Bennet själv görs av fantastiske skådespelaren Alex Jennin. I ”Hymn” återberättas barndomsminnen och i ”Cocktail sticks” för jaget för ett slags dialog med sina döda föräldrar som här ”återuppstår” i interfolierade spelscener; alltsammans är som en blandning av Woody Allen, Marcel Proust och Lars Norén. Barndomen som en outtömlig gruva… I båda verken sitter en stråkkvartett på scenen och spelar musik av George Fenton. I pausen: källarbaren ”American airlines” med oförstörd trettiotalsinteriör. Borde k-märkas!
Vill man bo verkligen extraordinärt rekommenderas femstjärniga One Aldwych London, beläget i en edvardiansk byggnad som ursprungligen härbärgerade Mornington post. Efter en pietetsfull renovering 1998 blev det hotell – och som sådant präglat av en lite gammaldags charm; samtidigt är det stilsäkert: diskret, samtida lyx. Hotellet hyser en ansenlig konstsamling (inhandlad av Campell Gray). Som gäst får man möjlighet att öppna en “hemlig”, knappt synlig dörr i en vägg – och vips befinner man sig i smakfulla sällskapsrum – detta ”special lounge” är precis den sortens nästan lite tidlöst klassiga miljö som jag minns från exempelvis den brittiska 60-talsserien John Drake, med Patrick McGoohan i huvudrollen: smakfull elegans, vackra människor, spänning i luften… Där inne finns betjänter, fåtöljer och soffor där man sjunker ner precis hur djupt som helst… Konstböcker. Elegant klädda människor. En stående buffé med frukter och drycker.
Hotellrummen är kingsize-aktiga och överdådigt möblerade. Omhändertagandet är minutiöst, in i detalj. Vid ankomsten får man ange vilka dagstidningar man vill ha – och tidigt om morgonen ligger dessa i en liten ”brevlåda” utanför dörren. Dagtid ställs det in färska frukter i rummet, och när man kommer åter på kvällarna har en osynlig tjänsteanda ställt fram tofflorna vid sängen, dragit för draperierna och placerat mineralvatten och frukt på ett av borden. Här bor man mitt i teaterdistriktet, med gångavstånd till Covent Gardens. Den ombonade miljön och den synnerligen höga servicenivån gör detta till ett av Londons bästa hotell.
Jag äter middag i hotellets källarrestaurang Axis. Betjänter i vartenda hörn, delikata rätter, stilla jazzmusik... Allt andas sofistikering… Sommeliern (som häromåret hade fått en utmärkelse som Englands bästa) rekommenderade ett moselvin. Jag nämnde några småorter nära Koblenz – han visste genast vad jag talade om… När jag vid ett tillfälle lyfte vattenflaskan för att hälla upp mer skyndade en betjänt fram: ”Sorry – let me...”
Som en studie i engelskt ”upper class-life” äter jag lunch på hypade restaurang Texture, belägen i samma byggnad som Hilton hotell. Som inledning ett stort glas champagne – men vilken sort? Det bestäms efter utförligt samråd med sommelieren. Sex-sju olika betjänter hinner uppenbara sig under de två och en halv timme som lunchen tar. Men det var heller inte lite som serverades: efter en aptitretare kom fyra större rätter samt några smärre ”mellanrätter”. Restaurangen, öppnad 2007 av Xavier Rousset och islänningen Agnar Sverison, är förstklassig och maten ”nordiskt” frisk; här bjuds fluffigt-eterisk, nästan oblataktig mat… Lyxigare kan det knappast bli.
På British museum återupptäckte jag de fasta samlingarna med föremål från antikens både Grekland och Italien. Hinner också med specialutställningen Ice Age; ”Arrival of the modern mind”, där 40 000 år (!) gamla föremål visas: inristningar, målningar i mammutben... Därefter årets stora utställningen om Pompeji och Herculeanum. Mosaiker, väggmålningar, ”mumifierade” kroppar i olika ställning, bl.a. en hel familj; man ser ett barn i mammans famn, till och med ansiktsdragen… Pompeji-utställningen i Neapels arkeologiska museum ter sig jämförelsevis som ett intet.
Nästa dag får jag äntligen möjlighet att se huset som Georg Friedrich Händel flyttade in i 1621 och där han bodde till sin död. I ”Handel House Museum” står jag i rummet där han komponerade… I rummet intill, som vetter mot gatan, sätter jag mig en stund. Då kommer en cembalist in i rummet och börjar spela Händelkompositioner… Ljuset faller in genom fönstren – och jag tänker mig att precis så här måste ljuset ha strömmat in även på 1620-talet.
Fortsätter till den för musikkännare så välkända kyrkan St Martin in the Fields. Här spelade Neville Marriner in Bachs Brandenburgkonserter med The Academy of St Martin in the Fields: jag fick inspelningen som en lp-skiva, julen 1971. Den skivan blev för mig porten in till klassisk musik. Nu hör jag ”The Festive Orchestra of London” spela barock på tidstrogna instrument. Martin Felstein, som jag minns från flera skivinspelningar, briljerar i Telemanns blockflöjtssvit i a-moll (otrolige solisten Martin Felstein) – och att höra violinisten Catherine Manson spela fiol i Vivaldis Våren var en lika stark upplevelse. En annan kväll får jag höra Händels Messias, med New London singers och Trafalgar Sinfonia. Vilken kyrka detta är: här tycks konserterna vara långt fler än gudstjänsterna!
Under denna upplevelserika vecka hinner jag även få ett smakprov på musikalgenren: jag ser dans- och musikföreställningen ”Burn the floor” på Shaftesbury theatre. Kompaniet består av synnerligen begåvade dansare, och även sångare, som vet att spela på sin sexighet, men föreställningen som helhet lider av allvarliga tempoförluster i andra akten – och det är först i finalen, med den grandiost scenograferade och koreograferade, mycket laddade versionen av Ballrom Blitz, som föreställningen förmår sätta klorna i åskådaren.
Som final på londonvistelsen besöker jag ett fantastiskt och jag tror aningen lite bortglömt museum: The Courtauld Gallery, beläget i Somerset house, alldeles vid Themsen. Här finns en imponerande samling impressionistkonst med fantastiska saker av bl.a. Cezanne, van Gogh och Degas. Specialutställningen ”Becoming Picasso” ställer ut sådant som det unga geniet gjorde i början av sin karriär; tämligen i linje med dåvarande avantgardism, men figurativt, oerhört vackert och avancerat. Efter detta släntrar jag igenom National portrait gallery – men sedan är tiden inne: jag tar en buss till Victoria station och fortsätter med Gatwick express till flygplatsen. Good bye, wonderful London, and hope to see you soon again.
BJÖRN GUSTAVSSON FOTNOT:För planering av en Londonresa rekommenderar jag sidan www.visitlondon.com
