bjornsresor.blogg.se

FAKTARUTA: Rekommenderade förbindelser: Stena Lines nattfärja Göteborg—Kiel, därefter tåg (Deutsche Bahn) - alternativt flyg med Lufthansa. Fyllig information om Tyskland kan fås genom Tyska turistbyrån, www.germany-travel/se där man också kan ladda ner broschyrer, få praktisk information, länkar osv. En annan bra adress i sammanhanget: www.luther2017.de

Det är senhöst och jag ska resa ”i Martin Luthers fotspår” i Tyskland. På väg till Göteborg och kvällsfärjan mot Kiel stannar jag någon timme hos mina föräldrar. Min mamma har inför min ankomst förhört hemtjänstens personal i ämnet Luther – men inget av vårdbiträdena har vetat vem han var. Ett av dem yttrade, efter lång betänketid: ”Vänta nu – var det nån slags härförare?”

Följande dag anländer jag per tåg till den charmigt ålderdomliga staden Wittenberg. Här verkade Martin Luther som församlingspräst, och här innehade han universitetets professur i bibeltolkning. Spåren efter DDR-tiden (då 20 000 ryska soldater var förlagda hit) är idag nästan helt bortsopade (frånsett någon enstaka Trabant-bilar och stråk av kolrök).

Här på slottskyrkans port spikade Martin Luther den 31 oktober 1517 upp sina 95 teser. Dörren brukade användas som anslagstavla. Luther vände sig främst mot den utbredda handeln med avlatsbrev. Kort efteråt inleddes en kättarprocess – den slutade med att påven bannlyste Martin Luther, som förklarades fredlös. Luther svarade med att offentligt bränna den påvliga bannbullan. Oförväget fortsätta han skriva böcker – och blev en av världslitteraturens mest produktiva författare. Förutom katekesen – en grundbult i många generationers kristna fostran – skrev han bl.a. ”Om kyrkans reformation” samt översatte Nya Testamentet till tyska. Han avskaffade latinet som gudstjänstspråk och skrev därtill många psalmer: ett nytt evangeliskt kyrkoliv skulle spridas även med hjälp av musik. Han var själv en god sångare samt spelade luta.

Jag går in i slottskyrkan: i koret ligger Martin Luther begravd. En ström av turister blixtrar med sina mobilkameror. Efter att ha passerat 1821 års Lutherstaty framför rådhuset upptäcker jag en ”Gustav Adolf-Strasse” och påminns om den svenska stormaktstidens många framstötar i dåtidens Tyskland (bl.a. ledde Johan Banér ett svenskt anfall mot Wittenberg, 1637). Trettioåriga kriget – till stor del ett religionskrig – blev en böljande kraftmätning mellan ett protestantiskt Nordeuropa och ett katolskt Sydeuropa – låt vara att de religiösa förtecknen ofta dolde maktstrider som egentligen inte hade med vare sig Luther eller påven att göra.

Själva den lutherska människosynen gynnade den kapitalististiska utveckling nu började spira i de reformerta länderna. Eller med Göran Agrells ord: ”Reformationen är en händelse med världshistorisk betydelse. De epokgörande förändringar som den medförde har haft verkningar tvärs över alla kontinenter. Det är därför en händelse som har inte endast nationell utan också europeisk och världsvid relevans. Reformationen har förändrat inte bara kyrka och teologi på ett grundläggande sätt. Den protestantism som blev följden av reformationen har också varit med att forma privat och offentligt liv, samhälleliga strukturer och ekonomi, kulturella mönster och hållningar liksom rättsuppfattning, vetenskap och konst.”

Den lutherska reformationen, som kallats ”människans religiösa myndighetsförklaring”, var knappast inriktad på att förändra samhälleliga förhållanden. Den framväxande lutherismen utmanades dock av Thomas Münzer, som ville se ett jämlikare samhälle, präglat av urkristna ideal. Münzer blev en av ledarna för det s.k. bondeupproret 1524—1525. Denna radikala reformation fick inget stöd av Luther – som tvärtom påminde om vikten av att lyda de världsliga myndigheterna; han betraktade rebellerna som ”galna hundar” och skrev: ”Jag tror inte att det finns en enda djävul kvar i helvetet; de har alla farit i bönderna. Deras galenskap går bortom alla gränser.” Typiskt nog var det Münzer, inte Luther, som under DDR-tiden framhävdes som den store tyske reformatorn.

Wittenbergs historia präglas av många krigiska förvecklingar. Belägenheten – mitt i Europa – har gjort staden utsatt för historiens stormar. Att man även 2011 befinner sig centralt i Europa bekräftas av en blick upp mot himlen: de vita strimmorna efter trafikflygplanen fullständigt genomkorsar det blå lufthavet. Och nyss läste jag att de viktiga autobahnsträckningarna A4 och A7, som korsar varann här i närheten, i stort sett följer urgamla handelsvägar: ”Via Regia” (Paris–Nowgorod) respektive den fordom viktigaste vägen Tyskland—Italien.

I Tyskland satsas enormt inför 500-årsjubileet 2017, till minne av reformationen – som startskott brukar man räkna Luthers uppspikande av teserna. Innevarande decennium har utnämnts till ”Lutherdecennium” och redan nu anordnas mängder av evenemang. 2012 blir temat ”Reformation och musik” (kyrkomusiken utvecklades snabbt från Luthers tid och kom att involvera även gudstjänstbesökarna. I Eisenach blir det en specialutställning: ”Bach, Luther och musik” och i juli en festival: ”Telemann som luthersk kyrkomusiker”), 2013 blir temat ”Reformation och tolerans” (om vikten av ekumenisk gemenskap), 2014 ”Reformation och politik” (överhet kontra individuell frihet), 2015 ”Bild och Bibel” (reformationens konst), 2016 ”Reformationen och en enda värld” (om reformationens globala aspekter) och 2017 års stora ”reformationsjubileum” ska utgå från Luthers ord om att Gud rättfärdiggör människan för Kristi skull av nåd allena (solo gratia), genom tron (per fidem).

I Wittenberg guidas jag i ”Lutherhuset”: ett storstilat museum som tidigare var augustinkloster och universitet, men efter Luthers giftermål med nunnan Katharina von Bora blev en prästgård. Några av familjens bostadsrum finns ännu kvar. Jag tittar på en sliten bordsskiva: här kanske familjefadern författade. ”Han gillade god mat och öl”, inskärper flera gånger den lokale guiden – som är så lik Håkan Juholt att jag först tror att denne kommit hit på ett extraknäck. Vi fortsätter till huset där gode vännen och medarbetaren Philipp Melanchton bodde – och i samma kvarter låg även flera tryckerier. Boktryckarkonsten fick sitt stora genombrott under reformationen – och till stor del just här i Wittenberg (som kallades ”reformationens Rom” – men i vår tid: ”Reformationens vallfartsort”).

Må vara att Luthers intention var att reformera kyrkan – resultatet blev en brytning med påvekyrkan och uppkomsten av nya kyrkobildningar. Nordeuropeiska furstar stödde ofta reformationen, eftersom den innebar nya möjligheter: fortsättningsvis kunde de agera utan hänsyn till påve och kejsare.

Det är spännande att resa runt i Thüringen och besöka orter med ett lutherskt förflutet. Från Wittenberg gör jag en avstickare till Wörlitzer Schlosspark – en av Tysklands största landskapsparker, i typiskt förromantisk stil (med bl.a. paviljonger, konstgjorda klippor, tunnlar, eremitkojor, Venustempel, amfiteater, ”italienska vindruvsodlingar” och ”elyseiska fält”). Jag embarkerar en roddbåt, formad som en gondol, och glider omkring i det mest fantastiska parklandskap. På en konstgjord ö byggdes en ”italiensk villa” med tilläggningsplats för gondoler. Överst på kullen byggdes en kopia av Vesuvius. Det går att elda inne i vulkanen – detta ”Vesuvius” kan få rejäla ”utbrott”! Sommartid bjuds på utomhuskonserter i den sagolika miljön.

Sedan till ”Lutherstadt Eisleben”, där Luther både föddes och dog. Här finns bl.a. ett intressant Luthermuseum. Eisleben ligger mitt i ett uttröskat gammalt gruvdistrikt: en lätt förfallen stad, ännu med lite DDR-känsla. Det luktar kolrök. Många gråa, fallfärdiga, delvis obebodda hyreshus – här och var hela kvarter rivna. Ungefär som en engelsk stad i koldistrikten. Arbetslösheten över 20 procent.

Och så Erfurt! På avstånd syns stora slagghögar. I närheten drev Martin Luthers far sina koppargruvor. Erfurt (som svenska armén höll en tid) domineras av medeltida bebyggelse och är en underbar turiststad. Den 120 meter långa Krämerbrücke, byggd på 1300-talet, liknar Ponte Vecchio i Florens. Bostadshusen på ömse sidor är ännu bebodda. Luther studerade juridik på universitetet i Erfurt (etablerat redan 1392) men bestämde sig sedan för att bli munk och bosatte sig istället på Augustinerklostret (uppfört 1277); det kan ännu besökas, liksom domkyrkan (där han prästvigdes). Centrumbyggnaderna var mot slutet av DDR-tiden relativt förfallna, och den dominerande färgnyansen var grå. Numera har flertalet hus – precis som i Wittenberg – restaurerats och målats i glada färger. Och de senaste åren har turismen hit ökat explosionsartat.

Så blir en resa i det vackra Thüringen till en resa som stundtals leder djupt ner i tiden. Jag möter människor vars intresse för historia är påfallande. Det kan ha att göra med geografin: belägenheten mitt i ett Europa som varit skådeplats för så många slags kraftmätning