Färöarna
Saksun Färöarna var på 1970-talet mina drömmars mål. Den då ganska okända ögruppen i Nordatlanten, halvvägs mellan Norge och Island, lockade med uråldrigt språk och uråldriga sedvänjor. Dessutom hade vid denna tid televisionen inte nått dit, det fanns till och med isolerade bygder utan vare sig elektricitet eller bilväg. Det gällde att uppleva detta innan det var för sent.
Färöarna, koloniserad av norska vikingar, är en del av konungariket Danmark men med ett stort mått av självständighet. Befolkningen talar färöiska; ett mellanting mellan isländska och gammal västnorska. Faktum är att språket starkt påminner om älvdalska; jag har hört personer i Älvdalen berätta att de mycket väl förstår det.
Jag kände oerhörd spänning inför dessa öar. Jag bestämde mig för ett studieuppehåll, köpte ryggsäck, packade för flera månaders resa och blev så skjutsad till en påfart till E 18. Inom tio minuter hade jag fått lift. Framkommen i Oslo slog jag upp mitt tält i en skogsdunge vid Holmenkollen. På kvällen vispade jag ihop välling på trangiaköket och kröp ner i en nyinköpt sovsäck som skulle fungera ner till minus fem. Följande dag erbjöd en äldre man lift hela vägen till Bergen. Vi övernattade i hans luxuösa hytte på Hardangervidda. När vi nästa dag måste sakta in för en tysk bil med husvagn, som långsamt segade sig uppför fjällvägarna, la han sig tätt bakom. Tyskar, de var för jävliga. Så idiotiskt långsamt han körde, den där tysken! Varför? Han hade redan berättat att han under kriget slagits mot ockupanterna, både som motståndsman och som krigspilot med uppgift att sänka tyska båtar. Han jagade husvagnsekipaget som vore det också ett krigsfartyg. Till slut, under en lång harang av svordomar, svischade han förbi den förskräckte tysken. Det var nästan som en fläkt av världskrig på nytt.
Jag hade fått för mig att jag i Bergen skulle komma med en lastbåt till Färöarna. Det visade sig svårt. Jag rekommenderades att ta mig till Ålesund. Därifrån, fick jag höra, brukade en del fiskefartyg fara över. En septembermorgon i Bergen klättrade jag upp på kommandobryggan till fraktfartyget ”Rogaland”. Jodå, jag fick gärna följa med upp till Ålesund. Nej, jag skulle inte behöva betala något. Strax kallade kaptenen på stewarden: en man i vit uniform som visade mig (en långhårig yngling i palestinasjal) till en hytt. På kvällen, då fartyget stävade ut, satt jag på mässen tillsammans med kaptenen och några andra i besättningen åt middag, medan stewarden passade upp. Det blev en blåsig natt. Jag stod på däck och kräktes medan vi mötte Hurtigrutens ”Kung Olav”, som kämpade i vågdalarna och emellanåt helt försvann. I den starka sidsjön vändes Kung Olav på sidan: jag såg till och med en stor del av kölen (”Kung Olav” gick på lägsta fart och hade inte klarat mer vind, berättade kaptenen följande morgon). Först nu fick jag klart för mig hur stormigt det kunde vara redan i september. En av besättningsmännen förklarade: Inte ens med en pistol skulle jag ge mig av i båt till Färöarna nu på hösten.
Ålesund var säreget, gammaldags och spännande – och den omgivande trakten så vacker att jag en blå höstdag for med ”rutebuss” inåt land bara för att se mig om. I en smal dalgång mellan branta fjäll sa jag åt chauffören att stanna. Vackrare än så här kunde det inte bli. Gamla gårdar längs grusvägen, och runtom reste sig fjällen majestätiskt. Jag vandrade upp till en gård och frågade om jag kunde få sätta upp mitt tält i närheten. Bondmoran bjöd in mig, ordnade stor middag och visade mig in till en säng med tjocka dunbolster. Varsågod, jag var välkommen att bo där som deras gäst! I gengäld – och för att lätta mitt samvete – hjälpte jag till att plocka rovor. Det var kallt och regnigt, halvvägs in i september, jorden var lerig, händerna blev stelfrusna, och uppe på fjällsluttningarna lyste redan snön vit. Jag kände mig som en del av tusenårig bondehistoria.
En vecka senare var jag ombord på den färöiska fisketrålaren ”Enniberg”. Den hade legat på varv och nu skulle återvända till Torshavn, den färöiska huvudstaden. Kaptenen erbjöd gratis resa mot att jag hjälpte till att städa tomma hytter. Den 21 september 1979 kastade vi loss. Ett och ett halvt dygn skulle resan över havet komma att ta. Det var, tyckte jag, ett slags frisk luffarkänsla i detta: jag skulle städa mig fram till målet. Och omgiven av frän fisklukt – så stark att jag ännu trettio år senare minns den – satte jag igång att svabba de trånga små hytterna, medan fartyget började gunga allt mer. Redan första natten var det våldsam storm. Jag var så illamående att jag till varje pris måste ut och få frisk luft. Mitt i natten satt jag ensam på fördäck och höll i mig i ett fiskenät medan båten studsade upp och ned i dyningar höga som tiovåningshus. Resten av natten satt jag inne i båten och kräktes en gång i halvtimmen. Jag minns att det kändes som om man lättade från stolen varje gång båten kastades ner i de djupa vågdalarna: så kraftiga var rörelserna. Det knakade om inredningen, dörrar slog och slog, alltsammans var kusligt.
Äntligen Torshavn. Marken under mig var som ett stormigt hav, hela följande dag.
Jag visste inte riktigt hur jag nu skulle resa runt på öarna. Man fick ta det föll sig. Här var det i alla fall lätt att få lift. Sällan behövde jag vänta särskilt länge, trots att bilarna var få. Några bygder saknade bilväg. Jag vandrade dit på väl upptrampade stigar. Luften var obegripligt frisk. Runtom på de gröna hedmarkerna (träd fanns ingenstans) betade stora fårhjordar. Jag minns den märkliga stämningen på dessa platser. Det kändes tidlöst, som i en saga. Jag vandrade i en vikingasaga.
Jag hade något slags romantisk idé om att arbeta en tid vid någon fiskefabrik. Det lyckades inte. Konjunkturen var dålig, de jobb som fanns gick i första hand till färöingarna själva. De närmsta veckorna for jag runt mellan öarna, det gick glesa turer med båtar mellan de största. I en del trakter stannade jag länge, bekantade mig med dem som bodde där, hälsade på i stugor där man eldade med torv, köken användes som allrum, jag minns ett där männen satt på långbänk och lagade nät medan kvinnorna intill ordnade med kvällens middag.
Människorna var överväldigande generösa. Sällan har jag mött människor som tycktes leva så tillfreds. Särskilt spännande var det att dansa uråldrig kedjedans. Medeltida ballader sjöngs av en försångare. Melodierna var formelbundna, med starkt markerad takt. Man dansade i en vid ring, hand i hand. Jag minns också en kväll på diskoteket i Torshavn. Som avslutning, kring midnatt: efter högljudd Boney M och Donna Summers ”Hot stuff” i den rökiga lokalen tog ungdomarna varandra i hand och dansade kedjedans. Detta var innan tv:s ankomst. Detta var – känns det som – innan modern tid. Inte ens alkohol kunde köpas; det kunde möjligen beställas från Danmark, men det var en stor procedur. I de små städerna och byarna lekte barnen långt in på kvällarna. Och deras nyfikenhet på en utsocknes besökare var oerhörd.
Och jag minns en liten biograf i Skuvanes. Det skulle visas film, denna kväll – och bion var full av folk, gamla och unga. Vad var det för film? Det var en spaghettiwestern, ”Apache woman”. Ändå var det fullsatt i den enkla lokalen. Och efter bara 45 minuter var det slut… Nej, inte filmen, men den första filmrullen. Medan maskinisten spolade tillbaka för att kunna byta rulle blev det paus, folk strömmade ut i hallen utanför och väntade sedan på att det skulle ringa in till fortsättning.
Och jag minns hur man tippade sopor: en lastbil backade sakta, sakta mot ett lodrätt stup, det var flera hundra meter ner till vattnet, och välte så ner alltsammans i havet - - - Öarna åter stiger åter upp för min syn: urtidsliknande, skyhöga klippformationer reser sig ur havet, vilda som när vikingar kringseglade dessa farvatten; vilda som på 1000-talet. Sådan var känslan. Det var som att – fjärran från allt – få uppleva vikingatiden.
