Dalarö, Stockholms skärgård
Vårsolen lyser över Dalarö. Jag går längs tysta vägar kantade av schweizervillor. Några av dem rustas; lettisk-registrerade jeepar kantar infarterna. Det gamla hotellet vid färjehamnen ska snart rivas; det andra stora hotellet tycks befinna sig i förfall.
Dalarö: en lite ålderdomligt slumrande utpost nära öppet hav; ungefär som Furusund (dit ju Strindberg begav sig sedan Kymmendö-borna förbjudit honom att återvända).
Jag äter lunch i det gamla tullhuset från mitten av 1800-talet. Servitören pekar neråt hamnen: där filmade Bengt Lagerkvist inledningen av Hemsöborna; tv-serien från 1965 med Allan Edwall och Sif Ruud.
Kocken är orolig: fisket här blir allt sämre.
Jag minns en båtresa 1987 till Kymmendö, på andra sidan fjärden. En man visade mig gårdshuset där Strindberg hyrt in sig och där hans egen farfar, Albert Berg, hade bott. ”Jag är Gustens sonson”, sa han, lite stolt – och sedan pekade han ut Strindbergs lilla skrivarstuga, österut på ön. Den såg ut som en sjöbod. Jag tror att det var här Stig Dagerman skrev De dömdas ö.
Jag fortsatte över strandängarna. Längst bort låg ett vackert hus. Jag visste att Werner Aspenström bodde där, men jag vågade mig inte fram. Jag minns fridfullheten: en sommardikt. (2013)
