bjornsresor.blogg.se

För trettiofem år sedan gjorde jag mina första stapplande försök att livnära mig som frilansskribent. Men inkomsterna var lägre än mina ambitioner och till slut föll jag för frestelsen att helt enkelt flytta till en av Europas då billigaste huvudstäder: Budapest.

Så kom det sig att jag senhösten 1984 gick av ett tåg vid den väldiga Keleti-stationen och sedan med hjälp av trådbuss tog mig fram till en adress nära synagogan (Europas största) och knackade på hos en familj som hyrde ut rum – villkoret var dock att jag varje vecka anmälde mig till det lokala poliskontoret.

Familjefadern, som var litterärt intresserad och i likhet med mig hade läst György Konrad (som en gång grävde ner ett manus på sin kolonilott, när säkerhetstjänsten var efter honom) och som läste förbjudna väst-författare genom att vara med i en hemlig grupp som sinsemellan bytte litteratur som översatts och tryckts underjordiskt.

Vad som hände utom Sovjetblocket tycktes hemligt: det gick inte ens att uppbringa en dagstidning från västra Europa – såtillvida det inte rörde sig om kommunisttidningar.

På stans vackraste café, Lukasz, ett samlingsställe för dissidenter, träffade jag fyra unga författare; under en hel eftermiddag beskrev de den litterära situationen. Alltsammans var oerhört spännande och att befinna sig på andra sidan järnridån var på något vis oerhört: det mesta var väldigt gammaldags, och människor verkade slutna, ungefär som i Karin Boyes Kallocain.

Vilken oerhörd skillnad att nu återvända, några decemberdagar 2014! Staden är fortfarande lika vacker, men ingen slumrande skönhet, utan fylld av ett vimlande affärsliv. Kvarteren där jag bodde, där judarna under 40-talet murades in och där gråheten och förfallet sedan varade länge (ännu påtagligt när Kjell Grede år 1989 här spelade in sin Wallenberg-film) – där vimlar nu av så kallade ruinbarer och spännande nattställen. Stämningen påminner väldigt mycket om Berlins Prenzlauer Berg på 90-talet.

2,5-miljonersstaden Budapest, som med sina kaffehus, ringleder och ”distrikt” à la Paris, är en av Centraleuropas vackraste, är magnifikt vacker – inte minst om kvällarna. Jag gör en sen middagskryssning längs Donau. Kedjebron, parlamentet, hotell Gellert, Mattiaskyrkan, Slottet… alla de stora sevärdheterna lyser som smycken i mörkret.

Utanför centrum finns ruiner efter stans föregångar: romerska Aquincum, grundad på 100-talet. På 1500-talet härskade turkarna här. Ett av minnena från den tiden är Rudas-badet; en av stans många varma källor, här i ett katedralliknande hus från 1550, med fantastiska bassänger att vila i – med temperaturer på 13—43 grader. Nu har man dessutom lett det hälsobringande vattnet till en takterrass: man kan ligga i 40-gradigt vatten och njuta av panoramavy över den kringliggande stan. Budapest – fortfarande lika magiskt!