Berlin, 2013
De senaste åren har Berlin blivit ett allt mer hett resmål och antalet besökare växer snabbt. Staden närmar sig London och Paris som topp-ett-destination i Europa.
Kulturlivet i den tyska huvudstaden är sprakande rikthaltigt och mångfacetterat. Själva det faktum att så många kulturer och subkulturer möts förstärker intrycket att mångfald och kontraster i sig kan skapa en kreativ och kosmopolitisk miljö.
Situationen påminner om 20-talet – då Berlin var den kanske mest fascinerande metropolen i Europa – innan fascisterna 1933 kuppartat tog makten, ströp pluraliteten och inriktade sig på kontroll och rätlinjighet.
Just i år pågår en lång rad specialutställningar på Berlins museer som tar upp den dramatiska förändring kulturlivet genomgick år 1933. Särskilt intressant är ”Zerstörtes Vielfalt” på Deutsches Museum, där utställningskatalogen fastslår: ”Runtom i världen anses Berlin i dag stå för innovation och kreativitet, modernitet, mångfald och tolerans – aspekter som vi för en europeisk metropol på 2000-talet betraktar som självklar. Hur ömtåliga och skyddsvärda de samhälleliga prestationerna och de demokratiska värdena faktiskt är, förmedlar det berlinska temaåret 2013 under titeln ’Förstörd mångfald’.”
När det gäller museer vill jag samtidigt slå ett slag för häftiga Hamburger Bahnhof och Neue Nationalgalerie (urtjusigt ritat av Mies van der Rohe). Här får man i sig starka, livgivande doser av samtidskonst.
Berlins utbud är enormt. Någon har räknat ut att det genomsnittligt bjuds 1 500 evenemang per dag – bara inom kulturområdet. Här finns 180 museer, 440 gallerier, 3 stora operahus, 8 symfoniorkestrar, 130 biografer, 150 teaterhus…
Musikteatergenren tycks än vitalare än vad jag minns från 90-talet, då jag i flera omgångar bodde här. De tre stora operahusen är kvar – och dessutom har det tillkommit några smärre operakompanier; däribland Zeitgenössische Oper Berlin, som satsar på samtidskänsla, samspel med andra konstarter och uppsättningar där samhälleliga, ekonomiska och politiska frågor dryftas. Åtskilligt spännande planeras, inte minst inför operafestivalen i Berliner Hauptbahnhof (!) i slutet av augusti.
Berlins minsta operahus, med det kaxiga namnet Hauptstadtoper, eftersträvar folklig opera som inte i första hand ska ”underhålla” utan snarare ska vara ”experimentell” och ”ställa frågor”. Stor konst i småskalig form, lyder en av deviserna. Hauptstadtoper, med koloratursopranen Kirstin Hasselmann som konstnärlig chef, erbjuder även musikundervisning för sångare och instrumentalister. I vår väntar – sensationellt nog – uruppförande av ett hittills obeaktat ungdomsverk av Richard Wagner: Männerlist ist grösser als Frauenlist; låt vara att endast delar av kompositionen finns bevarad.
Neuköllner Oper, ett litet kompani grundat redan på 70-talet, framstår som ett Operaberlins motsvarighet till Volksbühne (under Frank Castorf): uppkäftigt, alternativt, vilt experimenterande och allmänt avantgardistiskt… Verksamheten, ledd av Bernhard Glocksin, söker sig fram mellan tal- och musikteater och intresserar sig för alltifrån barockopera till operetter och stora välkända operaverk. I år iscensätts, i samarbete med en brasiliansk folkteater, ”Opera do Malandro”; en sydamerikansk motsvarighet till Tolvskillingsoperan. Vidare ges en reviderad version av Rossinis ”Il viaggio a Reims” – som här ska handla om den ständigt uppskjutna invigningen av Berlins nya storflygplats! Titeln blir ”AiRossini”. På studioscenen bjuds ”Institut für postneurotisches Musiktheater” med ”OpernAliens & Futuristische Oper”. Förutom en lång rad scenproduktioner arrangeras även debatter (bl.a. om den europeiska skuldkrisen) – och senare i år en internationell musikteaterfestival.
Vårens svep genom Berlin inleder jag i Berlins mäktiga domkyrka (som först nyligen blivit klar med renoveringen efter bombförstörelsen 1945). Här bjuds en fantastisk scenisk uppsättning av Johannespassionen – ett passionsverk som även musikaliskt kan sägas vara färgat av evangelietextens lyriska grundton.
Johannespassionen är relativt dramatiskt anlagd och flera satser kan påminna om att Bach faktiskt – i likhet med samtida kollegan Händel – tog starka intryck av dåtida italiensk opera. Samtidigt var Bachs frihet beskuren: i samband med att han fick kantorstjänsten i Leipzig var han enligt anställningsfördraget ålagd att göra musik ”som inte blir för operamässig utan snarare stämmer åhörarna till andakt”…
Altarrundeln är täckt av sand, dansare virvlar runt, sångsolister gör sina insatser. Ljussättningen är emellanåt fantastisk. Intill finns Berliner Symphoniker och Berliner Symphoniechor – alltsammans under ledning av Cristoph Hagel (en dirigent och regissör som även tidigare varit med i en del spektakulära produktioner).
Det är en djupt gripande uppsättning. Dansensemblens visualisering av skeendet är suggestivt – bara några gånger, när musiken i sig är så uppenbart dramatisk, känns det sceniska överflödigt och helheten aningen överregisserad.
Martin Buckos koreografi lyfter fram både dramatiken och medlidandet för den utsatte – det sistnämnda blir ett slags huvudtema, i synnerhet som föreställningen inleds med en film; en dokumentär där en amerikansk fångvaktare säger upp sig från sin tjänst efter att ha lärt känna en fånge som avrättas.
Genomgående ypperliga insatser – men allra bäst var tenoren Johannes Gaubitz som evangelist. Och några av barnen från Staatlichen Balletschule zu Berlin gjorde anmärkningsvärt begåvade insatser. Utmärkt kör och orkester – men här och var förbluffande snabba tempi…
Nästa kväll besöker jag Deutsche Oper Berlin – sedan många år ett av världens absolut främsta operahus (sofistikerad 50-talsarkitektur, 1 900 sittplatser) och vars rykte nådde något av en höjdpunkt under legendariske Götz Friedrichs ledning – som jag på 90-talet tillsammans med andra teaterkritiker träffade i detta hus och vars visionära syn på opera imponerade starkt. Kirsten Hehmayer från pressavdelningen medger att han betytt oerhört mycket för huset – och att verksamheten under hans tid nådde en hittills oöverträffad höjdpunkt.
Nu, med nedbantade budgetar, är läget kärvare – men stadens samtliga tre stora operahus fortlever i någorlunda vitalt skick. Strategiskt, och i syfte att säkra sin överlevnad, har de bildat en gemensam stiftelse.
Deutsche Oper leds sedan i höstas av Dietmar Schwarz, tidigare framgångsrik regissör i bl.a. Basel. Han sägs vara mycket intresserad av samarbete med regissörer från talteaterområdet – just för att understryka vikten av god personregi. En kväll ser jag här Otello – iscensatt av Andreas Kriegenburg, som tidigare gjort sig ett namn inte minst med sina Volksbühne-uppsättningar. Det är en njutning att se sångarna så tydligt uttrycka sina känslor: att kroppsligt visa vad de känner – jag kan inte tänka mig annat än att detta är en regimässig arbetsseger.
En stilistiskt ren, sublimt vacker uppsättning… Scenografin, signerad Harald Thor, påminner mig om den rena estetik och förhöjda naturalism som präglade Schaubühne under Andrea Breths ledning (hon har förresten gjort uppmärksammad även operaregi på senare år). Kriegenburgs iscensättning framhäver krigssituationen och låter scenen befolkas av flyktingar – det kunde lika gärna varit skeppslaster med flyktingar på väg mot EU-mark.
Kriegenburg ser Otello som en förnuftets talesman – men svartsjuka låter sig inte talas till rätta – och han drivs av samma slags emotionell kraft som genomsyrar Verdis musik: lidelserna bryter fram som allt starkare underströmmar: leder till en allt starkare avdrift från en föregivet självklar verklighet.
Peter Seifferts fantastiska insats i titelrollen flankeras snyggt av Lucia Gallos Jago och Adreanne Piezonkas Desdemona. Orkestern, anförd av Donald Runnicles, är extremt vältrimmad. Nästan aldrig upplever jag så sublimt kalibrerad orkestermusik som i detta hus.
Än mer imponerar den aktuella Tosa-uppsättningen, här med kinesiska sopranen Hui He i titelrollen. Hennes kompromisslösa tolkning väckte ovationer bland publiken. Hon verkligen hängav sig sin roll och sin sångstämma: sällan har jag hört en så intensiv, en så blottad Tosca. Också Jorge de Leóns Cavardossi och Ivan Inveradis Scarpia gör urstarka prestationer – lägg därtill Filippo Sanjusts svindlande vackra scenbilder (inte minst den slutscenen, på taket till Castelo Sant Angelo). Uppsättningen i sin helhet, signerad Boleslaw Barlog, är den bästa av de minst femton versioner jag sett de senaste decennierna. Och återigen visade här Donald Runnicles – och orkestern som helhet – mästerlig nivå.
En tredje kväll på Deutsche Oper ser jag Patrice Barts uppsättning av Svansjön – alltigenom i klassisk stil, men samtidigt med dansare med millimeterprecision. Därtill hänförande vackra scenbilder. Som helhet: avklarnat, med överraskande stort siktdjup. Det är verkligen milsvida bort från Fredrik Benke Rydmans fantastiska streetdanceversion som i vintras gick för fulla hus på Dansens hus i Stockholm. Men på hemväg från operan läser jag i en evenemangstidning att Benke Rydmans Svansjön just nu gör succé – i Berlin!
Emellertid har också Deutsche Oper öppnat för experiment: i vår ges en re-make av Wagners Niebelungen-ring- med 60 ungdomar på scen, delvis nyskriven musik och med fokus på generationsmotsättningar. I övrigt står bl.a. Tristan och Isolde och Lohengrin på programmet; den senare i regi av Kasper Holten (tidigare chef för Köpenhamnsoperan, nu chef på Royal Opera House i London). Ytterligare Wagneruppsättningar senare i år: Mästersångarna från Nürnberg, Tannhäuser och Parsifal. Därtill bjuds – bland mycket annat – kammarmusik, söndagsbrunch med musik m.m.
För att uppleva musikteater och show i utpräglad underhållningsstil besökte jag Friedrichstadt-Palast – som stoltserar med världens största teaterscen och som under DDR-tiden var ett slags fåfängans skyltfönster, riktat mot väst. I denna amfiteaterliknande jätteanläggning bjuds nu en smått futuristisk, extremt påkostad uppsättning, ”Show me”, skapad av Jürgen Nass och Roland Welke. Här excelleras i teknik, arkitektonisk ljussättning och bländande effekter av många slag.
Showens undertitel, ”Glamour is back”, framhäver temat: här spänns en båge mellan det tidiga 1900-talets show-kultur och dagens Berlin – transformerat till en multiformad kaskad av intryck, där de 160 medverkande (!) och 16-mannabandet emellanåt åstadkommer ytterst suggestiva scener – somliga med ett enormt tryck, som när det dansas till Annie Lennox ”There must be an angel”. Erotiskt laddad dans, laserljus, vattenfall, snö, meterhöga såpbubblor, avancerade cirkusnummer – som publik blir man alldeles omtumlad av alla intryck. Nostalgi och technodoftande samtid i förförisk blandning.
Det är estetiskt tjusande – men så är det också parisdesignern Lacriox som gjort kostymerna. Laserljus, vattenfall… snöfall… meterhöga såpbubblor… Men myntets baksida: allt är så genomdesignat, så utstuderat beräknat – och i grunden så ytligt: effekter…
Komische Oper ansågs under DDR-tiden som särskilt intressant eftersom där – mer eller mindre förtäckt – förekom en hel del regimkritik. Under Walter Felsensteins ledning, fram till 1975, blev huset känt för sina moderna operauppsättningar. Mitt intryck under tidigare år har varit att Komische Oper fungerade som ett slags kontrapunkt till närbelägna, traditionellt borgerliga Staatsoper och att det mellan dessa hus rådde samma slags spänningsförhållande som mellan exempelvis Wiener Staatsoper och Volksoper.
I likhet med Deutsche Oper Berlin hart Komische Oper allt mer vinnlagt sig om att göra opera för barn och ungdomar. Jag går dit en dag och finner hundratalet barn bänkade på parkett för att se ”Mikropolis”, ett beställningsverk av operan och med underrubriken ”Äventyrlig insektsopera av Christian Jost”. Librettot, som även finns utgivet som illustrerad barnbok, har skrivits av Michael Frowin.
Metropolen Berlin förvandlad till Mikropolen Berlin: i bakgrunden det väldiga tv-tornet vid Alexanderplatz. Efter en väldig storm – som ger associationer till ett ändrat, extremt klimat – befolkas scenen av de mest olikartade insekter, som börjar kommunicera med varandra… De fantastiska kostymerna förstärker känslan av Alice i Underlandet. Operan, iscensatt av Nadja Loschky, klingar rätt avancerat, med fritt svävande stämmor, lite som hos Sven-David Sandström. Inslag av dansteater skapar extra rörelse. Barnen sitter som trollbundna...
Andreas Homoki, med ungerskt påbrå, är en fantastisk operaregissör: det räcker att se hans aktuella, fräscht nyskapande och angelägna uppsättning av La boheme på Komische Oper. När jag läser att han slutat som intendent här och istället tillträtt på prestigefyllda Opernhaus Zürich, blir jag inte förvånad: han är verkligen en stor talang.
Med stark samtidskänsla och stor fräschör ges här en föreställning där de sorglösa bohemerna i sista akten kommit upp sig, blivit kälkborgerliga och förlorat sina ideal, och där både Mimi och kvinnor i allmänhet behandlas med en respektlöshet som samtidigt blixtbelyser vad en patriarkalisk ordning kan betyda. Musiken flödar underbart, och orkestern leds av en mycket duktig kvinnlig dirigent: estniskfödda Kristiina Poska, sedan i höstas kapellmästare i detta operahus.
Staatsoper Unter den Linden genomgår för närvarande en omfattande renovering (detsamma kan sägas om hela Berlin, där det snart sagt överallt byggs eller byggs om); fram till 2015 är verksamheten flyttad till Schiller Theater. Under ledning av Daniel Barenboim har den f.d. huvudoperan i Östberlin på många sätt utvecklats i positiv riktning. Den föreställning jag själv valde grep dock inte särskilt starkt. Eike Gramss iscensättning känns egendomligt statisk, lite ovädrat nattstånden. Må vara att iscensättningen lyfter fram hur Pinkertons ambivalens också övergår i ren kärlek – men som helhet närmast rutinartad… ja: dockskåpsteater.
Olga Guryakova i titelrollen kastar heller ingen vokal glans över helheten. Uppsättningen har sina förtjänster; det är inte oävet – men som helhet väldigt konventionellt. Synd – för normalt sett brukar Staatsoper kunna ståta med fantastiska produktioner. Senare i år ser jag fram emot Rhenguldet, Valkyrian och Siegfried. Nej, inte bara det: jag ser alltid fram emot Berlinvistelser: musik- och teaterlivet här är alltid lika upplivande att ta del av.
BJÖRN GUSTAVSSON
Kulturlivet i den tyska huvudstaden är sprakande rikthaltigt och mångfacetterat. Själva det faktum att så många kulturer och subkulturer möts förstärker intrycket att mångfald och kontraster i sig kan skapa en kreativ och kosmopolitisk miljö.
Situationen påminner om 20-talet – då Berlin var den kanske mest fascinerande metropolen i Europa – innan fascisterna 1933 kuppartat tog makten, ströp pluraliteten och inriktade sig på kontroll och rätlinjighet.
Just i år pågår en lång rad specialutställningar på Berlins museer som tar upp den dramatiska förändring kulturlivet genomgick år 1933. Särskilt intressant är ”Zerstörtes Vielfalt” på Deutsches Museum, där utställningskatalogen fastslår: ”Runtom i världen anses Berlin i dag stå för innovation och kreativitet, modernitet, mångfald och tolerans – aspekter som vi för en europeisk metropol på 2000-talet betraktar som självklar. Hur ömtåliga och skyddsvärda de samhälleliga prestationerna och de demokratiska värdena faktiskt är, förmedlar det berlinska temaåret 2013 under titeln ’Förstörd mångfald’.”
När det gäller museer vill jag samtidigt slå ett slag för häftiga Hamburger Bahnhof och Neue Nationalgalerie (urtjusigt ritat av Mies van der Rohe). Här får man i sig starka, livgivande doser av samtidskonst.
Berlins utbud är enormt. Någon har räknat ut att det genomsnittligt bjuds 1 500 evenemang per dag – bara inom kulturområdet. Här finns 180 museer, 440 gallerier, 3 stora operahus, 8 symfoniorkestrar, 130 biografer, 150 teaterhus…
Musikteatergenren tycks än vitalare än vad jag minns från 90-talet, då jag i flera omgångar bodde här. De tre stora operahusen är kvar – och dessutom har det tillkommit några smärre operakompanier; däribland Zeitgenössische Oper Berlin, som satsar på samtidskänsla, samspel med andra konstarter och uppsättningar där samhälleliga, ekonomiska och politiska frågor dryftas. Åtskilligt spännande planeras, inte minst inför operafestivalen i Berliner Hauptbahnhof (!) i slutet av augusti.
Berlins minsta operahus, med det kaxiga namnet Hauptstadtoper, eftersträvar folklig opera som inte i första hand ska ”underhålla” utan snarare ska vara ”experimentell” och ”ställa frågor”. Stor konst i småskalig form, lyder en av deviserna. Hauptstadtoper, med koloratursopranen Kirstin Hasselmann som konstnärlig chef, erbjuder även musikundervisning för sångare och instrumentalister. I vår väntar – sensationellt nog – uruppförande av ett hittills obeaktat ungdomsverk av Richard Wagner: Männerlist ist grösser als Frauenlist; låt vara att endast delar av kompositionen finns bevarad.
Neuköllner Oper, ett litet kompani grundat redan på 70-talet, framstår som ett Operaberlins motsvarighet till Volksbühne (under Frank Castorf): uppkäftigt, alternativt, vilt experimenterande och allmänt avantgardistiskt… Verksamheten, ledd av Bernhard Glocksin, söker sig fram mellan tal- och musikteater och intresserar sig för alltifrån barockopera till operetter och stora välkända operaverk. I år iscensätts, i samarbete med en brasiliansk folkteater, ”Opera do Malandro”; en sydamerikansk motsvarighet till Tolvskillingsoperan. Vidare ges en reviderad version av Rossinis ”Il viaggio a Reims” – som här ska handla om den ständigt uppskjutna invigningen av Berlins nya storflygplats! Titeln blir ”AiRossini”. På studioscenen bjuds ”Institut für postneurotisches Musiktheater” med ”OpernAliens & Futuristische Oper”. Förutom en lång rad scenproduktioner arrangeras även debatter (bl.a. om den europeiska skuldkrisen) – och senare i år en internationell musikteaterfestival.
Vårens svep genom Berlin inleder jag i Berlins mäktiga domkyrka (som först nyligen blivit klar med renoveringen efter bombförstörelsen 1945). Här bjuds en fantastisk scenisk uppsättning av Johannespassionen – ett passionsverk som även musikaliskt kan sägas vara färgat av evangelietextens lyriska grundton.
Johannespassionen är relativt dramatiskt anlagd och flera satser kan påminna om att Bach faktiskt – i likhet med samtida kollegan Händel – tog starka intryck av dåtida italiensk opera. Samtidigt var Bachs frihet beskuren: i samband med att han fick kantorstjänsten i Leipzig var han enligt anställningsfördraget ålagd att göra musik ”som inte blir för operamässig utan snarare stämmer åhörarna till andakt”…
Altarrundeln är täckt av sand, dansare virvlar runt, sångsolister gör sina insatser. Ljussättningen är emellanåt fantastisk. Intill finns Berliner Symphoniker och Berliner Symphoniechor – alltsammans under ledning av Cristoph Hagel (en dirigent och regissör som även tidigare varit med i en del spektakulära produktioner).
Det är en djupt gripande uppsättning. Dansensemblens visualisering av skeendet är suggestivt – bara några gånger, när musiken i sig är så uppenbart dramatisk, känns det sceniska överflödigt och helheten aningen överregisserad.
Martin Buckos koreografi lyfter fram både dramatiken och medlidandet för den utsatte – det sistnämnda blir ett slags huvudtema, i synnerhet som föreställningen inleds med en film; en dokumentär där en amerikansk fångvaktare säger upp sig från sin tjänst efter att ha lärt känna en fånge som avrättas.
Genomgående ypperliga insatser – men allra bäst var tenoren Johannes Gaubitz som evangelist. Och några av barnen från Staatlichen Balletschule zu Berlin gjorde anmärkningsvärt begåvade insatser. Utmärkt kör och orkester – men här och var förbluffande snabba tempi…
Nästa kväll besöker jag Deutsche Oper Berlin – sedan många år ett av världens absolut främsta operahus (sofistikerad 50-talsarkitektur, 1 900 sittplatser) och vars rykte nådde något av en höjdpunkt under legendariske Götz Friedrichs ledning – som jag på 90-talet tillsammans med andra teaterkritiker träffade i detta hus och vars visionära syn på opera imponerade starkt. Kirsten Hehmayer från pressavdelningen medger att han betytt oerhört mycket för huset – och att verksamheten under hans tid nådde en hittills oöverträffad höjdpunkt.
Nu, med nedbantade budgetar, är läget kärvare – men stadens samtliga tre stora operahus fortlever i någorlunda vitalt skick. Strategiskt, och i syfte att säkra sin överlevnad, har de bildat en gemensam stiftelse.
Deutsche Oper leds sedan i höstas av Dietmar Schwarz, tidigare framgångsrik regissör i bl.a. Basel. Han sägs vara mycket intresserad av samarbete med regissörer från talteaterområdet – just för att understryka vikten av god personregi. En kväll ser jag här Otello – iscensatt av Andreas Kriegenburg, som tidigare gjort sig ett namn inte minst med sina Volksbühne-uppsättningar. Det är en njutning att se sångarna så tydligt uttrycka sina känslor: att kroppsligt visa vad de känner – jag kan inte tänka mig annat än att detta är en regimässig arbetsseger.
En stilistiskt ren, sublimt vacker uppsättning… Scenografin, signerad Harald Thor, påminner mig om den rena estetik och förhöjda naturalism som präglade Schaubühne under Andrea Breths ledning (hon har förresten gjort uppmärksammad även operaregi på senare år). Kriegenburgs iscensättning framhäver krigssituationen och låter scenen befolkas av flyktingar – det kunde lika gärna varit skeppslaster med flyktingar på väg mot EU-mark.
Kriegenburg ser Otello som en förnuftets talesman – men svartsjuka låter sig inte talas till rätta – och han drivs av samma slags emotionell kraft som genomsyrar Verdis musik: lidelserna bryter fram som allt starkare underströmmar: leder till en allt starkare avdrift från en föregivet självklar verklighet.
Peter Seifferts fantastiska insats i titelrollen flankeras snyggt av Lucia Gallos Jago och Adreanne Piezonkas Desdemona. Orkestern, anförd av Donald Runnicles, är extremt vältrimmad. Nästan aldrig upplever jag så sublimt kalibrerad orkestermusik som i detta hus.
Än mer imponerar den aktuella Tosa-uppsättningen, här med kinesiska sopranen Hui He i titelrollen. Hennes kompromisslösa tolkning väckte ovationer bland publiken. Hon verkligen hängav sig sin roll och sin sångstämma: sällan har jag hört en så intensiv, en så blottad Tosca. Också Jorge de Leóns Cavardossi och Ivan Inveradis Scarpia gör urstarka prestationer – lägg därtill Filippo Sanjusts svindlande vackra scenbilder (inte minst den slutscenen, på taket till Castelo Sant Angelo). Uppsättningen i sin helhet, signerad Boleslaw Barlog, är den bästa av de minst femton versioner jag sett de senaste decennierna. Och återigen visade här Donald Runnicles – och orkestern som helhet – mästerlig nivå.
En tredje kväll på Deutsche Oper ser jag Patrice Barts uppsättning av Svansjön – alltigenom i klassisk stil, men samtidigt med dansare med millimeterprecision. Därtill hänförande vackra scenbilder. Som helhet: avklarnat, med överraskande stort siktdjup. Det är verkligen milsvida bort från Fredrik Benke Rydmans fantastiska streetdanceversion som i vintras gick för fulla hus på Dansens hus i Stockholm. Men på hemväg från operan läser jag i en evenemangstidning att Benke Rydmans Svansjön just nu gör succé – i Berlin!
Emellertid har också Deutsche Oper öppnat för experiment: i vår ges en re-make av Wagners Niebelungen-ring- med 60 ungdomar på scen, delvis nyskriven musik och med fokus på generationsmotsättningar. I övrigt står bl.a. Tristan och Isolde och Lohengrin på programmet; den senare i regi av Kasper Holten (tidigare chef för Köpenhamnsoperan, nu chef på Royal Opera House i London). Ytterligare Wagneruppsättningar senare i år: Mästersångarna från Nürnberg, Tannhäuser och Parsifal. Därtill bjuds – bland mycket annat – kammarmusik, söndagsbrunch med musik m.m.
För att uppleva musikteater och show i utpräglad underhållningsstil besökte jag Friedrichstadt-Palast – som stoltserar med världens största teaterscen och som under DDR-tiden var ett slags fåfängans skyltfönster, riktat mot väst. I denna amfiteaterliknande jätteanläggning bjuds nu en smått futuristisk, extremt påkostad uppsättning, ”Show me”, skapad av Jürgen Nass och Roland Welke. Här excelleras i teknik, arkitektonisk ljussättning och bländande effekter av många slag.
Showens undertitel, ”Glamour is back”, framhäver temat: här spänns en båge mellan det tidiga 1900-talets show-kultur och dagens Berlin – transformerat till en multiformad kaskad av intryck, där de 160 medverkande (!) och 16-mannabandet emellanåt åstadkommer ytterst suggestiva scener – somliga med ett enormt tryck, som när det dansas till Annie Lennox ”There must be an angel”. Erotiskt laddad dans, laserljus, vattenfall, snö, meterhöga såpbubblor, avancerade cirkusnummer – som publik blir man alldeles omtumlad av alla intryck. Nostalgi och technodoftande samtid i förförisk blandning.
Det är estetiskt tjusande – men så är det också parisdesignern Lacriox som gjort kostymerna. Laserljus, vattenfall… snöfall… meterhöga såpbubblor… Men myntets baksida: allt är så genomdesignat, så utstuderat beräknat – och i grunden så ytligt: effekter…
Komische Oper ansågs under DDR-tiden som särskilt intressant eftersom där – mer eller mindre förtäckt – förekom en hel del regimkritik. Under Walter Felsensteins ledning, fram till 1975, blev huset känt för sina moderna operauppsättningar. Mitt intryck under tidigare år har varit att Komische Oper fungerade som ett slags kontrapunkt till närbelägna, traditionellt borgerliga Staatsoper och att det mellan dessa hus rådde samma slags spänningsförhållande som mellan exempelvis Wiener Staatsoper och Volksoper.
I likhet med Deutsche Oper Berlin hart Komische Oper allt mer vinnlagt sig om att göra opera för barn och ungdomar. Jag går dit en dag och finner hundratalet barn bänkade på parkett för att se ”Mikropolis”, ett beställningsverk av operan och med underrubriken ”Äventyrlig insektsopera av Christian Jost”. Librettot, som även finns utgivet som illustrerad barnbok, har skrivits av Michael Frowin.
Metropolen Berlin förvandlad till Mikropolen Berlin: i bakgrunden det väldiga tv-tornet vid Alexanderplatz. Efter en väldig storm – som ger associationer till ett ändrat, extremt klimat – befolkas scenen av de mest olikartade insekter, som börjar kommunicera med varandra… De fantastiska kostymerna förstärker känslan av Alice i Underlandet. Operan, iscensatt av Nadja Loschky, klingar rätt avancerat, med fritt svävande stämmor, lite som hos Sven-David Sandström. Inslag av dansteater skapar extra rörelse. Barnen sitter som trollbundna...
Andreas Homoki, med ungerskt påbrå, är en fantastisk operaregissör: det räcker att se hans aktuella, fräscht nyskapande och angelägna uppsättning av La boheme på Komische Oper. När jag läser att han slutat som intendent här och istället tillträtt på prestigefyllda Opernhaus Zürich, blir jag inte förvånad: han är verkligen en stor talang.
Med stark samtidskänsla och stor fräschör ges här en föreställning där de sorglösa bohemerna i sista akten kommit upp sig, blivit kälkborgerliga och förlorat sina ideal, och där både Mimi och kvinnor i allmänhet behandlas med en respektlöshet som samtidigt blixtbelyser vad en patriarkalisk ordning kan betyda. Musiken flödar underbart, och orkestern leds av en mycket duktig kvinnlig dirigent: estniskfödda Kristiina Poska, sedan i höstas kapellmästare i detta operahus.
Staatsoper Unter den Linden genomgår för närvarande en omfattande renovering (detsamma kan sägas om hela Berlin, där det snart sagt överallt byggs eller byggs om); fram till 2015 är verksamheten flyttad till Schiller Theater. Under ledning av Daniel Barenboim har den f.d. huvudoperan i Östberlin på många sätt utvecklats i positiv riktning. Den föreställning jag själv valde grep dock inte särskilt starkt. Eike Gramss iscensättning känns egendomligt statisk, lite ovädrat nattstånden. Må vara att iscensättningen lyfter fram hur Pinkertons ambivalens också övergår i ren kärlek – men som helhet närmast rutinartad… ja: dockskåpsteater.
Olga Guryakova i titelrollen kastar heller ingen vokal glans över helheten. Uppsättningen har sina förtjänster; det är inte oävet – men som helhet väldigt konventionellt. Synd – för normalt sett brukar Staatsoper kunna ståta med fantastiska produktioner. Senare i år ser jag fram emot Rhenguldet, Valkyrian och Siegfried. Nej, inte bara det: jag ser alltid fram emot Berlinvistelser: musik- och teaterlivet här är alltid lika upplivande att ta del av.
BJÖRN GUSTAVSSON
