bjornsresor.blogg.se

Artipelag, Stockholm

XERXES

Opera av G F Händel

Regi Lars Rudolfsson, scenografi John Engberg. Ensemble Matheus, dirigent Jean-Cristophe Matheus (Felice Venanzoni). I rollerna: Malena Ernman, Loa Falkman, Kerstin Avemo, David Hansen, Hanna Husahr, Ivonne Fuchs, Jakob Zethner m.fl.

Alltsammans är egentligen ganska sensationellt: en ensam mans vision – och vips finns här några mil sydost om Stockholm en flera tusen kvadratmeter stor konsthall – ett privatägt kulturhus, lika stort som Moderna museet, och som nästan genast placerat sig i topp inom det skandinaviska konstlivet och där de gränsöverskridande ambitionerna är högt satta.

Konstmuseet Artipelag, påkostat in i minsta detalj och omgivet av en hela 22 hektar stor tomt, har byggts för privata pengar och är alltigenom en skapelse av företagaren Björn Jakobsson; en visionär som enligt egen utsago på detta vis velat ge allmänheten ”en vacker byggnad för konst- och kulturupplevelser i skärgårdsmiljö”.

De djärvt formade byggnaderna, omgivna av martallar, klipphällar och en långsträckt havsvik, kan påminna om antroposofernas spektakulära hus i Järna. Någon har kallat Artipelag för ”Sveriges svar på Louisiana”. Men man kan också associera till hypermoderna samtidsmuseer som exempelvis Maxxi i Rom, Tate Modern i London och Hamburger Bahnhof i Berlin. Som intendent har Björn Jakobsson handplockat en verklig auktoritet i branschen, nämligen Bo Nilsson – sedan länge en ledande person inom det skandinaviska konstlivet och tidigare chef på bland annat Moderna museet, Liljevalchs och konsthallen Charlottenborg i Köpenhamn

Artipelag tycks inledningsvis ha haft svårt att locka en bred publik – idén att nu dessutom bjuda opera, och kanske senare även konserter, ter sig strategiskt riktigt. Årets satsning på Xerxes är spektakulär – och därtill har man flugit in en av världens mest renommerade barockorkestrar, franska Ensemble Matheus, under ledning av Jean-Cristophe Spinosi. Aldrig har jag i Sverige hört en barockopera framföras med sådan musikalisk finess och glöd som här.

Lars Rudolfsson, som tidigare mest gjort sig känd för sina musikaluppsättningar, tycks inte ha sneglat på vad som i genren är brukligt eller inte. Han förefaller också ha haft en tydlig vision av hur det teatrala kunnat framhävas utan att resultera i något plottrigt-buskisartat. Det finns något svepande visionärt över denna Xerxes: ett slags fantasifullhet som snyggt balanserar komedi och allvar.

Redan upptakten är enastående: musikerna kommer gående på det böljande scengolvet likt noter på ett notstreck – och när de sedan satt sig sveper några dansare in och sammanfattar – med några väl valda rörelser – det spel mellan människor som snart ska ta sin början.

I fonden ett vidsträckt himmelspanorama, med det platanträd som Xerxes inledningsvis lovsjunger i öppningsarian Ombra ma fui. Bakgrundshimlen samspelar i olika ljussättningar med de känslostormar som dramat efter hand rör upp. En av de starkaste scenerna är svartsjukescenen, där misstrons demoner får fritt utrymme mellan Xerxes och hans Amastre – här illustrerat med jagande svarta moln som på en hölderlinsk nattmålning.

Sångarlaget fungerar oväntat fint tillsammans. Malena Ernmans Xerxes ser ut som en blandning av androgyn 70-tals-Bowie, hockeyfrissad Rod Stewart och en hattförsedd Bruno K Öijer i toppform. Hon sjunger med precis den blandning av fri flykt och sårigt rivig känsla som behövs för att uttrycka vidden mellan den persiske kungens donjouan-aktiga självsäkerhet och samtidiga medvetenhet om att allting när som helst kan rämna.

Hanna Husahr gör en av sina starkaste rolltolkningar hittills, och utgör med sin vokala klarhet ett slags kärlekens självklara fäste när intrigens vågor går höga. Och countertenoren David Hansen, som de senaste åren blivit en av världens mest eftertraktade, sjunger så mjukt silvrigt att man känner sig förflyttad till Händels tid med kastrater i roller som denna. 

Lägg därtill Kerstin Avemos extravaganta koloraturer, Loa Falkmans gammelmansaktige tjänare, Ivonne Fuchs fästmö som hemligt spanar på sin man, och danske basen Jakob Zeithners lite godmodigt framställde krigsgeneral – och resultatet är en av de senaste årens starkaste operauppsättningar här i landet.

Händels Xerxes spelades bara fem gånger efter premiären 1738 – därefter var den försvunnen från scenerna i nästa 200 år! Men intresset för barockopera har under senare år vuxit kraftigt – och det gäller inte minst Händels verk.

Intrigen är komplex – men i Rudolfssons uppsättning ändå förvånansvärt – för att använda ett modernt ord: transparent. Förväxlingar och förklädnader är legio, ungefär som i Cosi fan tutte, och sensmoralen tycks vara, att den som spelar skickligt också vinner. Men slutligen segrar sanningen, eller kanske rättare sagt kärleken – och slutet utmynnar, ungefär som i Trollflöjten, i ett slags allmän förbrödring och lycka.

I Xerxes närmar sig Händel för första gången opera buffa-genren. Fram till dess hade Händel knappast alls haft några komiska element i sina operor – jo, möjligen något lite i Almira och i Agrippina. Blandningen av tragik och komik i Xerxes ogillades hur som helst av en rad dåtida kritiker.

Att Händel för in en mer folklig komik i Xerxes kan möjligen bero på att han vid denna tid, 1738, kände att de mer s.a.s. seriösa operorna i italiensk stil inte uppskattades lika mycket som tidigare. Den italienska operan var helt enkelt inte längre à la mode. Tre år senare övergav Händel operagenren och började istället komponera oratorier. Det första verket blev Messias – som omedelbart gjorde succé och som till skillnad från Xerxes aldrig hamnat i glömska sedan uruppförandet i Dublin, påskhelgen 1742.