bjornsresor.blogg.se

Senhöstens största kulturupplevelser i Stockholm: Almqvist och Strindberg – på Forum respektive Maximteatern.

25-årsjubilerande Forum, som drivs av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson och som utgör ett av Stockholms mest spännande kulturetablissemang (klassisk kultur och avantgarde har här gått samman i en vacker förbindelse), bjöd nyligen på en helafton med tema C J L Almqvist. Som inledning visades en drömlik film om diktaren, gjord 1978 av koreografen Margaretha Åsberg och något av det märkligaste, mest avantgardistiska jag sett i genren.

Horace Engdahl höll ett briljant anförande om Almqvist. Lägg härtill Songes-stycken framförda av Annika Skoglund, texter lästa av Elin Klinga och Johan Holmberg samt Beethoven och Schumann med Roland Pöntinen respektive Love Derwinger vid flygeln.

Strindbergs Dödsdansen – blixtbelysande begreppet hatkärlek – ges nu i Norénkännaren Stefan Larssons helt fantastiska uppsättning; närmare bestämt på Maximteatern; faktiskt bara hundratalet meter från den Karlaplanslägenhet där August Strindberg för hundra år sedan så djupt våndades i sitt ambivalenta förhållande med Harriet Bosse.

Med nästan ingen scenografi men några av Sveriges absolut främsta skådespelare – Mikael Persbrandt, Lena Endre och Thomas. Hanzon – är denna tolkning helt enastående; överglänsande till och med Jan Malmsjös och

Marie Göranzons kritikerhyllade insats på Dramaten på 90-talet.
Jan Lindqvists guldbaggenominerade Tiden är en dröm (Folkets bio, Stockholm) har nu följts upp av en del 2, inbegripande åren 1880–1900. Lindqvists släpiga berättarröst drar ner helhetsbetyget. Men "miljöljud", klassisk musik och inte minst det konsekvent framhävda arbetarklassperspektivet gör ändå filmen sevärd.

Stockholms stadsteaters fortsätter med lunchteater; i vinter bl.a. tre nyskrivna verk på temat psykoterapi; jag såg Pia Halvorsen som härlig, aningen terapeut i möten med våldsbenägen, vilsen ung man. Jerker Beckmans manus till "En löst knuten hand" är inte fulländat men inblicken i terapivärlden fascinerande.

Fotografiskas huvudnummer denna vinter; en flera salar vidsträckt utställning med reklam- och modefotografen Herb Ritts foton. Han levde tidvis jetsetliv och blev kompis med världskända skådisar och musiker; däremellan bodde han hos massajer och porträtterade mörka kroppars skönhet i sol och skugga. Herb Ritts: ansikten, androgynitet, sex och skönhet. Utöver denna utställning händer det som vanligt massor i detta veritabla kulturhus.

 Tidskriften 10-tal har sista novemberveckan bjudit på en rad evenemang inom ramen för "Stockholms internationella poesifestival" - i år med inte minst ukrainsk litteratur som en viktig del. Sammantaget: internationellt, ojämnt men emellanåt ytterst spännande.     Björn Gustavsson