ABBA-museet, Stockholm
70-talet går igen… Det märks i litteraturen, inom konsten, inom modet… Häromdagen besökte jag bowlinghallen i Rättvik (av alla ställen) – och där spelades poplåtar från ungefär 1975—1985. Omgiven av Michelangelo och Waterloo och i en miljö påminnande om både gym och nattklubb kände jag mig förflyttad till bowlinghallen i Farsta, anno 1978. Samma typ av lokal, samma slags musik.
Häromdagen fick jag tillfälle att höra Björn Ulvaeus berätta om det nyinvigda Abba-museet, där han är delägare. Jag påpekade att en del av bottenvåningen egentligen beskriver svensk 1900-talsmusik ur ett bredare perspektiv – och han tyckte även själv att ”Abba-museum” är en allt för snäv beteckning: i grunden är denna nya granne till Liljevalchs ett museum för svensk populärmusik från 20-talet och framåt.
Bland det mest suggestiva är bottenvåningens olika ”tunnlar” som levandegör decennium efter decennium. Man går ut och in i 1900-talets olika årtionden och får uppleva fantastiska tidsresor!
Det 2 100 kvadratmeter stora museet må först framstå som ett pr-trick för att kramar ur pengar ur fenomenet Abba medan tid är; men ju mer jag ser gruppens levandegjord, desto tydligare ser jag – 40 år senare – vilken viktig del av svensk 70-talskultur Abba verkligen utgjorde. Men jag minns ju skiljelinjerna: sett från vänstervågens företrädare lyssnade bara naiva borgarbrackor på Abba.
Björn Ulveaus berättade om hur gruppen föddes: det var när han och Benny 1970 spelade in ”Hej gamle man” och två tjejer körade i bakgrunden. ”Rätt snart insåg vi att det var de, Agneta och Frida, som verkligen kunde sjunga.” (2013)
